"Om det förhåller sig så att vi kan leva bara en liten del av det som finns inom oss - vad händer med resten?"

På omslaget till den svenska utgåva av Pascal Merciers Nattåg till Lissabon jag har i min hand står det bland annat "filosofisk spänningsroman" och "intelligent kultbok". Det stör mig. Tycker att beskrivningarna saknar all relevans. Nedvärderar eller förringar, hamnar utanför bokens egentliga ljuskägla. Även om jag bortser ifrån att jag, personligen, inlett en allvarlig relation med denna bok, och alltså inte bär några vidare ambitioner av att hålla distans, är romanen uppenbart riktad mot ett annat håll än det kultiga. Den vill på allvar. Den håller, med sina enkla medel, tankens sköra värden ömt i sin hand. Människan finns på riktigt. Så även språket, texten, poesin. I stunder av sentimentalitet kan man utan större svårighet skylla dem på huvudkaraktärens vedermödor och själva skildringen får fortsätta att vara, bara närvarande. Någon gång tänker jag på Sebalds Austerlitz och vill läsa igen för att se om det kan stämma. Resandet genom ett Europa endast kvar i tanken? Bildningens levande gömmor. Ensamhetens oersättliga värme. I bokens inledande parti finns ett möte på en bro. Det är tätt med symbolik och färgkoder, schablonantydda sammanträffanden och stora omvälvande uppbrott. Men jag läste vidare och är tacksam för det. Mannen, den melankoliskt torra oerfarna filologen som liksom mekaniskt går till sin undervisning var dag och finner mediokra värden i det, lägger vad han har för händerna och går liksom i blindo in på alldeles okända gator. Låter plötsligt de sömnlösa nätterna få en ton av undran. Tar tåget. Reflekterar. Samtalar med andra människor. Spårar. Släpper. Den man han i sin tur följer ger utmanande, för all del filosofiska, satser om skilda, ofrånkomliga ämnen. Det går inte att inte vilja veta vem han var. Vad som gjorde honom sådan. Och bilden av dessa på olika tidsplan verksamma män formar alltmer om sig till den av hjältar, tänker jag. Engagerande, identifierbara romanhjältar. Och Språket. Som genom inkluderade bokcitat och bortglömda brev tillåts vara både vanligt och ovanligt är inget annat än en inbjudan. "Den dagsljusa medvetenheten om ändligheten [...] vållar oss starkare sinnesrörelse än något annat, därför att vi, ofta utan att veta om det, inriktar våra liv mot en sådan helhet och därför att varje ögonblick som vi lyckas göra mer än vanligt levande får denna prägel genom att vara en bit i det livspussel som utgörs av den helhet man inte erfarit. När vi drabbas av övertygelsen om att den inte kan uppnås, denna helhet, så vet vi plötsligt inte längre hur vi skall leva den tid som inte längre kan bli ett led i den helhet vi varit inriktade på." Funderande stunder på ensliga caféer, dammiga kulturarv på bortglömda antikvariat, stillastående urtavlor och undanstoppade schackbräden. Existentiella spörsmål välklätt inlindade i lagom dos av luggslitna cardigans och sobra gentlemän. Och filologens alltmer växande oro över blindhetens annalkande stumhet. Allt det som skulle kunna vaskas fram till kult (och det som skulle kunna vara negativt med det) finns här. Allt. Ändå avslutar jag Nattåg till Lissabon med en lysande känsla inifrån av att inte på länge trivts så väl i en berättelse.