lördag 28 augusti 2010

Jag ignorerade förnuftets röst, himlen blev allt mörkare...

I natt, utan sömn, läste jag äntligen ut boken som stört mig i veckan. Borde kanske inte ha läst ut den. Borde inte ha börjat läsa den. Konstaterar jag. Inte mycket att orda om, men något är det som gör det så tydligt, så tveklöst fel.
Det första är ytligheten. Jag brukar inte uppskatta den särskilt ofta i vanliga fall, men i kombination med ämnen om lärdom och boktradition, med konkreta Borgesinfluenser (och här är jag känslig), blir det ytliga giftigt stinkande. Inget ont sagt om sk. kiosklitteratur, dess ton fungerar utmärkt i sitt syfte. Samma ton skär sig snabbt med antikvariatsanekdoter och historier om berättandets krafter. Som läsare forsas jag igenom Barcelonas mystik. Det är snabbt och proppfullt. Mycket snart ser man mönster i markeringarna; 666, hemsökelse, låsta stinkande rum, inristade symboler på författarbringor.
Efter ett tag i sällskap med huvudpersonens självsvek och förvirrade val i riktning mot den snaskiga undergången kan jag inte motstå tanken på författaren själv. Till en spetsfundig och klipsk bibliotekarie som önskar skrivarråd av det geniala berättarjaget säger denne: "Jag föreslog att hon skulle slå an en gåtfull ton, att hon borde bygga upp huvudintrigen kring en hemlig bok som var besjälad av en plågad ande, och att hon skulle lägga in en rad sidohistorier med övernaturliga inslag." Så enkelt trodde du att det var. Så enkelt är det inte. (Okej, din bok har sålt bra med det är inte det som är poängen här.) En känsla skaver av att han inte ens är medveten om expliciteten i detta syfte, att det syns att han har fått för sig att man skriver böcker i förbifarten. Det är du Carlos, tänker jag ganska ogrundat, som köpslår med mörkret när du skriver den här boken. (Eller är det ett sätt att uttrycka avsky mot Hollywood, där författaren skrivit manus de senaste åren?) Du, inte protagonisten, som förpestas och går under av den ohälsosamma prosan? Det blir väl långsökt. Ett mer konkret bekymmer är likheten mellan alla invånarna i Ruiz Zafóns änglalek. Samma utveckling, samma misstanke, samma svek. Man kan skumma igenom partier, vet redan vad som skall hända. Ganska exakt. Samma historia, och nu passar jag mig för att överdriva, kunde lätt ha varit hälften så lång. Och kunde då ändå ha förlängt det innehåll som fick vara kvar. Kunde fokuserat.
Fler argument behövs troligen inte. Vet egentligen inte vad jag hade väntat mig. Kanske lite mer allvar, mer läsarförtroende. Visserligen har jag den ljuva Nattåg till Lissabon färsk i minnet, men även utan en dylik jämförelse vore detta slående undermåligt. Många har sagt mig att Ängelns lek är en bra bok, det får stå för dem. I en slags dualistisk anda kan jag säga att det var länge sedan jag misstrivdes så i en berättelse. Vare sig det gäller tid, engagemang eller bara läslust är det slöseri. Att jag raljerar så dant över en bok så oviktig är bara ett sätt för mig att rensa luften. Resten av dagen ägnar jag befriad åt godare sysslor.

2 kommentarer:

La Bibliofille sa...

Jag kunde omöjligt hålla med Dig mer, förfärlig litteratur detta.

On Word Arts sa...

Men ellerhur! Jag blir arg bara jag tänker på den, nu Ett År senare.