fredag 27 augusti 2010

"det finns sol och luft, det finns moln. Och däruppe är himlen blå. Och bakom den kanske det finns sånger, kanske renare stämmor..."

Kan inte låta bli att lägga ut ännu en bild. En salig variation. Funderar under förmiddagen på litteratur och färg. Tänkte att jag vill läsa en vit bok, eller en i ljust grått. En bok som är sval och ren, som går jämt upp med den stigande himlen och den klara luften. Jag talar alltså inte om omslag, utan själva atmosfären. Om det går att se färger i betydelsen. I rummet. Det handlar nog om språk. Skulle vilja få ett vitt språk rekommenderat.

11 kommentarer:

ewa sa...

Färg och litteratur, spännande tanke.
När jag läste ditt inlägg tänkte jag genast på Núria Amats Det mest privata. Ett vitt omslag med en människas konturer i grå skrift. Innehållet? Kan man säga starkt vitt, med inslag av rött och svart???
Det bubblar av färgar i böcker, har inte tänkt så förut. Kanske form också?

On Word Arts sa...

Tack, intressant att du nämner Amats bok Ewa. Jag tycker väldigt mycket om den texten, den gav mig en stark läsupplevelse tidigare i år. Jag tycker mig förstå att den delvis kan uppfattas som starkt vit, en slags kliniskhet, en inneslutenhet i en karg språkvärld. Kanske kan jag också ana rött och svart, i fara, vansinne, smärta, sorg? Jag har en annan av hennes böcker liggandes här, kanske skall jag testa den? Jag kom i stunden också att tänka på Péter Nádas.
Undrar hur du tänker när du nämner form. Tänker du dig då utöver språk?

ewa sa...

Ja, visst var Amats bok en stark läsupplevelse! Har oxå tänkt på hennes andra bok Drottningen..
Jag tror att form ligger närmare mig än färg. I morse läste jag ut Lodalens senaste och tog av omslaget och såg att pärmarna var helt fult vita.. platta (naturligtvis!) o känslan blev mycket platt. Men innehållet var taggigt, det gick inte ihop.
Däremot ger inte Joyce mig några tankar på form, eller så är det så många att jag inte förnimmer dem?
Du har många fina bilder i din blogg och när jag ser målad konst vill jag gärna ta på bilderna.
Bilden av Michaël Borremans kvinna där "känner" jag huvudets form och hur jag sedan famlar i intet när jag kommer till kroppen. Förunderligt!
Det med färg i litteraturen (och form) i litteratur är nytt för mig. Det ger mig spännande tankar.
Tack själv för din blogg som jag gärna läser!
mvh ewa

On Word Arts sa...

Då förstår jag bättre. Givande att tänka abstrakt kring vilka formassociationer viss litteratur ger, och bild för all del (Borremans laborationer med det är slående). Kognition kan ta så underliga vägar. I mitt fall oftare i rumsliga termer än frommässiga (om man väljer att separera dem) vad gäller text, men det du skriver om taggighet för mig vidare i tanken.
Roligt att du uppskattar OWA!

ewa sa...

Nya tankar = spännande. Funderar ibland över om jag är färgblind, nä, det är jag inte. Men kanske nyansblind. Om man kan vara det. Jag förstår inte riktigt skillnaden mellan rumsliga och formmässiga termer.
Som du kanske sett har jag precis fixat en blogg, dels för att komma i kontakt med stickande människor men oxå så småningom kunna skriva om böcker mer personligt sätt. Skriver i en jobb blogg: Bokerier. Där kan jag inte uttrycka alltid vad jag tycker, eftersom det ska mest vara en inspiration till läsande. Men åter till stickning. Om man går in i en garnbutik så kan det vara en fest för ögat att se alla färger o oxå se garnens kvalitet (utan att ta i det). Det ger en ökad färgupplevelse.
Det kan kanske vara så på biblioteket eller en fin bokhandel. Minnet i färg av böcker. Eller kanske framförallt i sina egna bokhyllor. Eftersom du med ditt inlägg med automatik fick mig att tänka på Amat. Sarah Waters Livstråden är brun, som en gammal brunn men med ljusa strimmor.

Du gav mig många nya tankar! Tack.

Caroline sa...

Jag har i flera dagar, sedan jag först läste ditt inlägg, försökt komma fram till ett vitt språk. Känner mig instängd, igenproppad, icke-uppkopplad och kommer inte på ngt, känns ovanligt och hemskt att vara så igenkorkad. Ett tag funderade jag på Tabucchis "Pereira påstår", men jag tror att det berodde på att jag just läst Bergers essä om Lissabon, jag tror dessutom att Tabucchi är mer salt- och varmvit än ren- och klarvit.
Har du själv kommit på ngt, förutom då kanske Amat?
Jag fortsätter ponera.

On Word Arts sa...

Jag har tyvärr, eller snarare turligt nog, inte läst Tabucchi men mindes vid omnämnandet att jag nyligen av en ren slump fann och köpte ett En bok för alla-ex av Påstår Pereira. Jag har den här nu och bläddrar. Ypperlig anledning att försöka ändå.
Jag har också funderat mycket, känt vilsenhet och kanske är vit den svåraste av färger, toner? Många namn har passerat. Le Clézio, Camus, Albahari, till och med Dagerman hastigt. Närmast känns olästa Pedro Páramo av Juan Rulfo. Den verkar fantastisk och eventuellt vit. Återkommer därom.
Din sista mening är för övrigt den bästa jag hört idag! Även jag fortsätter.

Caroline sa...

Även jag har Juan Rulgo oläst, tack för påminnelsen, skall se om jag kan hitta den, om den är ngt för idag.

Håller f.ö. med dig om att det vita språket antagl är det svåraste, eller iaf det färsta. Dagerman känner jag möjligtvis är en gulmild nyans av senap?

On Word Arts sa...

Gulmild säger du. Ligger något i det. Kommer onekligen ha med färgtanken i läsningen ett tag framöver.

ewa sa...

Salt och varmvit, spännande för Påstår Pereira. Ja, så kan det nog vara!
I Pedro Páramo skiftar färgerna hela tiden. Inledningen är gul, inte alls klar, kanske gräddgul eller halmgul. Rulfos bok är fantastisk. Jag försvann in i den och visste inte alls var jag befann mig när jag läste den. Otäckt men så suggestivt.

On Word Arts sa...

Fantastisk men inte alls klar alltså. Gillar tanken på att försvinna och inte veta var man befinner sig. Och skiftningar. Jag har fått tag i den i ett så gammalt fint ex dessutom, så nu har jag en uppsättning anledningar att påbörja...