fredag 30 april 2010

"Då skiter vi i det här, då skiljer vi oss. Vi har ändå inget gemensamt längre!"

Förra veckan ägnade jag lediga stunder åt att läsa tre så kallade deckare. Läsningen gick i ett rasande tempo, höll mig uppe senare än vanligt om kvällarna och lämnade mig därtill förvirrat funderande efteråt. Jag är ovan. De få deckare jag har tagit mig igenom visar sig oftast, i slutändan, bättre höra hemma i annat genrefack, vilket brukar vara rätt tillfredsställande. Huruvida dessa senaste tre är "Inverterade deckare", "Hade-jag-bara-vetat-deckare" eller kanske "Procedur-deckare" låter jag någon annan avgöra, men att de samtliga hamnar inom den traditionella klassificeringen förstår till och med jag. Och varför inte bara nämna vad det handlar om? Steffen Jacobsen, Mari Jungstedt samt Viveca Sten står som upphovsmän. Samtliga tre har jag vid upprepade tillfällen blivit rekommenderad. Och trots min närmast sjukliga skepsis i ämnet hade jag hyfsade förväntningar. Trodde på bra språk, drivna händelseutvecklingar och snygga detaljer. Trodde mer.
Först störde mig språket i Passageraren, men efter ett par kapitel var jag åter hoppfull. Gåtfullt och oväntat, karga, hårda nordnordiska kulisser och sympatiska karaktärsdrag överröstade (vad det verkar) oundvikliga schabloner. Förvånad tänkte jag att det här är rätt bra. Tyvärr förvaltas inte potentialen hela vägen hem och jag slår ihop boken med ett: Jaha. Frågor lämnas öppna, rinner ut i sanden, och spänningen pyser över i en tyst tomhetskänsla. Man önskar att det bara var ett avbrott för reklam, men nej, boken var faktiskt slut.
Den du inte ser
och I de lugnaste vatten kan jag lika gärna slå ihop i ett stycke. Det är Knutas och Gotland eller Andreasson och Linde och Sandhamn. Ingen närmare beskrivning behövs, det är mord och sommar med turister som blir skräckslagna av löpsedlar. Jag har i läsningen av dessa två erfarit förväntad sidvändarmekanism och nyfikenhet om hur det hänger samman. Men annat förvånade. Att all denna familjedramatik, denna inställsamma hypervardaglighet skulle utgöra själva grunden hade jag ingen aning om. Och det är småbarn och platonisk lutning i sängkammaren, otrohetsdrömmar och skilsmässosviter, lite för mycket dricka, lagomtragik och mobbing. Och det är så sanslöst förutsägbart. Märk nu att jag inte menar förutsägbarhet i betydelsen genrekaraktärisktika. Att de är uppbyggda på ett visst, klassiskt, vis förstår jag helt och det ingår väl i själva dragningskraften. Men varför förutsätta att läsaren är blåst, bara för att man ofta väljer denna typ av böcker när man vill åt den enkla, glidande läsningen. Ain't the same. Ibland är det så urbota att jag inte kan motstå tanken på parodi. Jag tänkte mig en inledning till en ny bana, flykt in i flyktiga deckare, snabba pusseltankar och ren avkoppling och jag såg framför mig en smått outtömlig källa, även om man är kräsen i sina val. Jag får tänka om, förstår uppenbarligen inte denna charm. Nu letar jag febrilt bland spänningsböckerna, förstår att jag har slarvat och att det måste finnas helt andra nivåer inom denna genre. Men det är oroande av att inte veta vad man skall gå på om man vill finna guldet. Jag måste bli noggrannare.

20 kommentarer:

snowflake sa...

Om ett halvår eller så, när du har hämtat dig från tråkchocken, då kan jag rekommendera nåt istället. En riktig deckare alltså, inte en förklädd relationsroman.
Säg bara till.

Caroline sa...

Berätta vilka du hittar eller blir rekommenderad! Jag har nyss introducerats till Connelly, minns knappt ngnting av den ("The Poet"), men dess språk var iaf inte helt vidrigt. Annars läser jag ju Donna Leon, men det är mest för att få en dos Venedig och oblodiga historier; oftast blir jag irriterad på ngnting i hennes historier, vilka jag gissar hamnar i vardagsfacket, du vet middagsdiskussioner och somna på soffan med näsa i bok...

On Word Arts sa...

Om ni visste hur förståelsen baddar en skärrad läsare. Jag tar tacksamt emot rekommendationer om riktiga så snart som möjligt. Donna Leon har jag, av samma Venedigskäl, haft span på ett tag men ännu inte vågat mig på.
Högst spontant tänker jag att jag vill läsa deckare som är coola, med ordets alla slitna brister borttvättade. Jag hoppas att det går att förstå vad jag menar. Coola, täta, stiliga och tysta deckare. När spänningen äter sig in i en. Jag kom över en riktigt god sådan från 1957 under min semester nyligen, och snart känner jag mig mogen för ett par rader om den.

Caroline sa...

Alltså språket i Donna Leon är under all kritik, man måste vara antingen totalt utmattad eller hyperstressad för att stå ut.

Jag började söka mig till spionromaner (som jag inbillar mig coola, liksom svarta skuggor, iskalla skjutjärn och en intellektuell hellre än kroppslig jakt) ist för deckare, därför att jag trodde att relationsintrigerna däri skulle vara färre. Skall fundera på vad i den genren jag kan ha läst, kanske bloggar om.

Boktoka sa...

Tana French är min bästa rekommendation för deckare som är något mer. Men nu kanske det inte var det som du var ute efter. Men jag gillar deckare som även är romaner, dvs som även har fokus på språket om man ska vara fräck. Där finns Tana French tycker jag.

Mrs. B sa...

Jag kan rekommendera Sara Paretskys Chicagodeckare, gillar dem jättemycket.

Mrs. B sa...

p.s. äldre pusseldeckare à la John Dickson Carr eller Peter Lovesey (särskilt de som utspelar sig 1920-30talen) är ju annars coola så det förslår, ialla fall ur ett brittiskt perspektiv. Och de förutsätter en normalbegåvad läsare. För de amerikanska hårdkokta deckarförfattarna har du ju redan läst, om jag minns rätt?

Annika sa...

"Tomhetskänslan" känner jag igen. Den får jag ofta när jag läser annan litteratur än just deckargenren som är den sorts litteratur som jag verkligen brinner för.

Av de böcker/författare du listar upp har jag bara läst "Den du inte ser" och då det endast har blivit en bok av just den författaren är jag väl böjd att hålla med dig av det du skriver.

MEN då det finns så oändligt mycket bra deckare där ute så är jag mer än villig att ge dig en hel del tips. Det vill säga om du vill!?

Caroline sa...

Förlåt om jag snyltar på detta inlägg; men tacka för tips kan ju jag också göra.

Mrs. B., är dina tips relativt oblodiga? Jag klarar av inte för mkt våld...

On Word Arts sa...

Tackar och nedtecknar omgående spionromaner, svarta skuggor, Tana French, språkfokus, Sara Paretsky, Dickson Carr och Lovesey.
Har inte läst särskilt mycket amerikansk spänning, men jag anar redan att det är bättre att gräva brittiskt först.
Intressant att tomhetskänslan (såklart) kan uppstå från andra håll. För min del handlar det om att jag efterfrågar en upplösning som kan förvalta all spänning, alla frågor. Det måste inte nödvändigtvis vara logiska förklaringar, ibland nästan tvärtom. Men inte bara ett fall ner i ett banalt "färdigt". Inte skapa känslan av att föfattarens likvida medel/inspiration/lediga veckor/förlagets tålamod eller vad det nu kan vara har tagit slut innan det hela var färdigtänkt. Blodighetsnivån är också relevant, även där har jag lättare för motiverad, i sitt sammanhang, våldsamhet.
Och, Jaa, varje tips är varmt välkommet, jag är sann novis på detta fält. Kan bara de gamla pålitliga Hammett och Chandler väl.

Mrs. B sa...

Dorothy Sayers! Glömde henne, men du kanske redan läst, Ylva? Om inte, börja där, hennes deckare är fantastiska, t.ex. Nine Tailors eller Gaudy Night.

Caroline: Paretsky utgår alltid från ett mordfall, men saknar helt det tröttsamma och blodiga obducenttemat. Hennes böcker har istället en politisk vinkel, typ korrumption i Chicagos stadshus. Carr och Lovesey är mer i stil med Agatha Christie, med stillsamma lik i bibliotektet osv.

Mrs. B sa...

Förlåt, Yrla inte Ylva!

On Word Arts sa...

Underbart med tom. en konkret ingång, där börjar jag. Jag känner inte ens till. (Och namnen är ändå nära släkt, vad jag vet...)

Vad säger Snowflake och Annika? Ett startförslag?

Funderar också på tidigare nämnda Friedrich Glauser som översatts nyligen. Det verkar lovande. Någon som läst?

Caroline sa...

Mrs. B.: Paretsky låter mkt lovande, skall def kolla upp. Jag är trots allt förälskad i det amerikanska...

Yrla! Jag läste Glauser igår kväll, jag sträckläste, bästa betyget. Känner mig lätt förälskad.

On Word Arts sa...

Ah, då så, ser fram emot att påbörja! Vilken var det du läste?

Kom också att tänka på Peter Ackroyds Dan Leno and the Limehouse Golem, som jag har hört skall vara en upplevelse. (Kanske har Kajsa läst den?)

Caroline sa...

"Överstekonstapel Studer"! Längtar nu efter ytterligare två i den serien men det får vänta till fetare tider.

PS. Mrs B - jag har nu beställt samling med Paretskys första tre för £0.01!

On Word Arts sa...

Samma som jag har liggandes här. Snart! Men du, Paretsky måste väl ha varit begagnad... Eller har du en bra site för engelskspråkigt att rekommendera?

Caroline sa...

Åh nej, "Överkonstapel..." menar jag ju! Skyller på utflyktströtthet.

Javisst, beggad från UK Amazon, inkl frakt slutade det på 44 spänn, vilket den ju bör vara värd.

On Word Arts sa...

Tänkte att det omöjlig kunde vara Amazon, men där ser man. Tack.

Mrs. B sa...

Vilket fynd Caroline och till det priset gör det ju inget om du skulle ogilla dem!