9277?

Tillåter mig själv en stunds fritt reflekterande. Över litteratur och dess banor. Jag funderar till exempel på något så grundläggande som vad som gör att en bok anses bra. Att den får ett rykte om sig av att vara det. Att sticka ut från mängden. Att den införlivar sina löften. Ni som följer mig vet att jag stundtals får infall att utmana mitt eget läsande. Läsa annat. Läsa brett. Ifrågasätta förståelsen genom att naivt försöka jaga mediets flexibilitet. Nu har jag gjort det igen, läst något annat, och är milt förbryllad. Och fascinerad över den oförutsägbara potential text kan ha, vilken inverkan. Jag försöker föra samtal, frågar runt lite vad folk tycker. Någon säger att man lär sig så mycket. Jag kontrar häpet med otrovärdigheten. Vad du lär dig är fantasi. Jag blir inte trodd på den punkten. Spännande, säger någon. Jovars. Om jag säger tjatigt blir svaret att det upprätthåller just den spänningen. Där jag tycker mig se ett försök till smartness som landar i en slags uppvisning och därefter i ren och skär brist på insatthet, identifiktion, ser somliga andra skarpa insiderkunskaper. Att ta ytterligheter och blanda dem samman ger i min erfarenhet inget gott resultat. Kantigt och olöst kan man istället spåra försöket. Varför då så omtyckt? Den med verkligheten mest överensstämmande förklaring jag mötts av är nog den att det som liknar löpsedlarna, som kan bjuda sin läsare samma hiskeliga sensationer och kittlande förbjudenhet, samma överdrivna, skruvade verklighetsbeskrivningar är det om vinner. Där har vi en hit. Där väcks den överlastade skallen till liv, där går djungeltrumman. Och för all del, det är väl väl. Litteraturläsande kan inte må bra av att vara ett enda stort ryggdunkande. Men lite missnöjd är jag ändå, över det i mitt tycke inte alldeles förtjänta ryktet.