Nu är det 63 timmar sedan jag såg Gaspar Noés film Irréversible från 2002. Inte hjälper det. Att timmarna går och växer i antal. Blundar jag, håller den fortfarande sitt grepp om mig, visar sig, fortgår. Och jag funderar över gränsen mellan konstfullhet och dess motsats, vad den motsatsen nu är. Bildens stroboskopiska puls, sirenlarmande slingor. Den beryktade nästan 10 minuter långa scenen i tunneln. Brandsläckaren. Hur våldet, då det lämnar underhållningens konventionella ramar plötsligt, överrumplande, syns. Genomlevs. Hur man mekaniskt flyttar blicken bort från skärmen, tittar rakt ut i luften, inte längre klarar. Hör ljuden fortsätta. Hur det vidrigas innebörd växer med filmens omvända kronologi, vetskapen om förstadier, karaktärernas verklighet, i ögonblicket. Jag läser diverse bedömanden och åsikterna går som väntat brett isär. Man kan älska eller hata denna film, vilja den eller inte. Någon skriver att Noé enbart vill chockera och provocera, ett påstående så gott som tomt om man inte vill ta det ett steg till och fråga i vilket syfte. Jag tror inte att det är det enda regissören vill. Att avskriva det fiktiva våldet som så endimensionellt ger inga tillfredsställande svar.
Rekommendationen måste vara med reservation. Irréversible är i mitt tycke en enastående film, genialt genomförd och med en medvetenhet om uttryckets kapacitet man sällan skådar. Stort. Men man måste i övervägandet av att se den minnas att varningstexterna, den här gången, angränsar underdrift. Scenerna är inte mycket starka för känsliga personer. De brinner, våldet växer in i dig.
7 kommentarer:
Oj, intressant att läsa dina omdömen om den här filmen då de är diametralt motsatta mina egna. Jag tillhör alltså skaran som älskar att hata den här filmen, som jag finner banal och övertydlig. Men tekniskt mycket avancerad, det håller jag med om!
Intressant att höra, tycker även jag. Nu har jag tänkt en extra gång och står kvar vid uppskattandet. Jag skulle gärna höra mer om det du finner övertydligt och banalt, även om jag kan ana vad du menar. Jag tror att jag hade haft svårare för innehållet och sättet det framspelas på om det inte var för filmens uppbrutenhet som helhet. Formen väcker mig (även om formbrott eller laborering med kronologi etc. inte på något sätt längre hör till ovanligheten), jag placeras inledningsvis i ett våldsrum och allt eftersom historien klarnar är det som att åskådarens knutna intag sakta sakta upplöses och man blir uppriktigt mottaglig. Jag vet inte riktigt om jag lyckas förklara hur jag menar, men drabbade mig gjorde filmen iaf.
Jag klarade inte av den. Jag mådde illa, tvingades tänka på annat, vad som helst för att slippa ta in den. Det är klart att det finns en styrka i den där scenen, men filmen i övrigt lämnar mycket att önska, tycker jag.
Säkert hållar många med dig! Jag tror att min upplevelse hade orsak i att jag inte hade någon aning om vad jag skulle se. Jag hade, och det gick upp för mig under den omtalade scenen, hört talas om filmen tidigare men visste ändå ytterst lite om den. Att jag har intresserat mig mycket för olika konstarters sätt att gestalta våld tidigare samt gränsen mellan verklighet och fiktion vad gäller våld kan också ha bidragit. I det avseendet säger filmen en hel del. Men återigen, det är inte svårt att respektera alla de som älskar att hata den här filmen.
Hej och förlåt att mitt svar dröjt. Julen, vad annat kan jag säga. Ska också försöka utveckla mina tankar kort - om det går.
Först och främst tycker jag att Noé tar till storläggan för att bekräfta en truism. ”Tiden förstör allt” - varför inte bara filma ett äppleskrutt under en dag och sedan spela upp det fast forward (eller backward, kanske, haha?) Samma budskap. Eller så kunde han ”börjat” filmen betydligt senade och avsluta med fina "tiden läker alla sår".
Mest upprörande tycker jag att den bakvända kronolgin är - närmast omoralisk faktiskt, då den ger ett intryck av obönhörighet som jag tycker är falskt. Om ens flickvän blir brutalt våldtagen måste man faktiskt inte ge sig ut i natten för att slå ihjäl förövaren. Våld måste inte föda våld. Men i Noés machovärld finns inte det som verkligt alternativ, även om handlingarna leder åt helskotta och är just ”irreversible”. Han verkar helt enkelt lite för förtjust i det våld han samtidigt kallar oåterkalleligt och meningslöst. Det är liksom allt det - och samtidigt nödvändigt.
Därför är det kanske inte så konstigt att han så konsekvent vägrar att rota i ursprunget till våldet. Att flickvännen ser rätt porrig ut med bröstvårtorna avtecknade under slipklänningen, att hon våldtas analt och att kameran registerar allt sådär kliniskt fick först mig att tro att Noé skulle ta filmen i en riktning som antyer att våldet hade sitt ursprung i mäns sexuella och fysiska makt över kvinnor.
Men nej, istället är Noés våldtäktsman en homosexuell sadist (!). End of story, liksom. Och som tittare tvingas vi istället svälja klyschan om alltings, också den brutala våldtäktens, "meningslöshet". Tror jag det att man mår dåligt av scenen. Det är aldrig tal om att undersöka ev. motiveringar och mekanismer bakom det obönhörliga manliga våldet. Det bara ”är”, liksom. Och som för att understryka att inga sammanhang mellan machovåld och sexuellt våld existerar följs våldtäktsscenen av ett tidigare skeende, som visar det mjuka, fina och ”sunda” heterosexeulla sexet i jämförelse med perversionerna i kulverten. Slutet är så sentimentalt att jag dånade. Under lång tid efteråt vägrade jag acceptera att Noé verkligen inte ville säga mer med sin film än citatet på slutet. Men faktiskt, det verkar inte bättre.
Oj så långt det här blev, men jag vill bara säg att man visst inte måste se filmen med genusglasögonen på. Fast det är svårt att låta bli då filmen själv inbjuder till frågor om just män, kvinnor, sex, våld och voyeurism. Noé själv har skrivit någonstant att han vill att slutet (alltså händelsernas början) ska innebära tröst och lindring för tittarna. Som om det var det jag behövde, tänker jag då.
Stort tack för din rika och mycket tänkvärda kommentar Mrs B. Jag leds genast in på vidare funderingar. Idag är även min dag proppad med göremål, men snart svara jag...
Blev inte så snart som jag hade hoppats men nu svarar jag.
Jag vill inte gå emot dig i dina analyser, för jag håller med dig om att filmen kan kritiseras på just det sätt du gör. Verkligen. Det är delvis simpelt och undermåligt, och glasögonen du använder är, självfallet, relevanta. Trots det vill jag ta det ett varv till om möjligt.
Kanske landar jag på samma banala nivå som Noé kan beskyllas för, men det som återstår i min tanke är: Vad vill vi ha det fiktiva våldet till? Vill vi att det skall gestalta en möjlig verklighet? Vill vi att det skall symbolisera, utmana eller kanske till och med rena? Beroende på inställning kan det bli tal om flera olika filmer i samma rulle.
Jag kan också tycka att det är värt att begrunda huruvida upphovsmannen, vilket medium vi än talar om, kan ställas ansvarig för sitt verks eventuella brist på moral. Medvetenhet om kraften i ett uttryck, evetuella reaktioner etc., javisst, men ansvarig i betydelsen samma åsikt, jag vet inte. Väldigt ofta har det diskuterats att konstens såväl som mediernas våld påverkar oss, samt att våldet förefaller bli allt grövre och mer skoningslöst. Själv känner jag mig osäker på hur det är med den saken. Med det givetvis inte sagt att jag förespråkar någon slags våldsförhöjning i vår omgivning. Men man kan ta med aspekten av hur extrema uttryck kan fortsätta att påverka oss när spiralen tycks gå uppåt.
Åter till filmen tror jag att jag lite undvek tolkning (i något försök att vara ledig) och naglades fast av det bildliga uttrycket och filmens uppvisande av det abslut meningslösa våldet. Orimligheten, olyckan. Jag håller helt med dig om att slutet (början av historien) blev lite av ett skämt. Men samtidigt laddade denna mjukisförmiddag det fortsatta med någon slags ödesmättad merbetydelse. Jag tror att jag såg mycket av det som symboliskt, hur konstigt det än kan låta om en film så realistiskt brutal. Efter allt detta får jag nog lov att se om den inom snar framtid, för att se hur blicken förändrats.
Skicka en kommentar