Oförädlad essens

Tidigare i våras hörde jag, i P1:s Livet och döden, en intervju med en kvinna som drabbats av en reaktiv psykos. Hon hade under flera års tid arbetat hårt med att försöka ge sin autstiska son ett värdigt liv, hon var totalt utsliten och pressad och det slutade i ett bristande. Tvångsintagen på psykiatrisk avdelning. Jag håller programmet Livet och dödens förmåga att skapa näst intill magiska stämningar högt, och jag har berömt det flera gånger förr. Om jag inte minns fel varvades inslaget om kvinnan med ett om en ung man som hamnat i ett slags mentalt limbo en natt i en fientlig afrikansk stad. Stämningen programmet utsände var tät nog att skära i. Reportage om kvinnan ville inte lämna mig och jag tänkte på det mycket efteråt. Av en slump fann jag häromdagen boken Det räcker inte med kärlek av Jenny Lexhed, och jag insåg att det måste vara samma kvinna. Av ett flertal anledningar, som ärligt talat har varierande relevans, värjer jag mig för den omåttligt populära genren av självupplevda historier. Allt för ofta doftar de pengar och kommers, en av självlysande färger sminkad verklighet. Denna gång gav jag det en chans, och med författarinnan i åtanke tynger det mig att jag inte blir övertygad. Det räcker inte med kärlek är utom alla tvivel en djupt berörande, sorglig såväl som hoppfull och framförallt viktig bok. Historien är stor, avgörande. Barnet och mamman. Lexhed är dessutom en duktig skribent. Skarpt berättar hon om framgångar och bakslag, om hur liten och stor människan och livet kan vara. Det är upplyftande att läsa om hur deras strävsamma kamp ger resultat och hur de utvecklas och växer av de förutsättningar som ges dem. Efter ett par kapitel är jag trots detta negativ. Den direkta anledningen därtill är att boken inte tycks ha genomgått en redaktionell process. Plötsligt börjar upprepningarna falla ner i strid ström, på ett sätt som blir nästan komiskt. Personerna som omger familjen beskrivs som helt okända för läsaren om och om igen. Rummen familjen byggt ovanför garaget presenteras igen. Sonen beter sig så och så i den situationen. Och jag tänker: men jag har redan läst detta. Texten förefaller helt enkelt ha blivit sammansatt av separata delar som bearbetats var för sig. Att de sedan skall fungera ihop och flyta på narrativt tycks ha glömts bort.
Vad som blir kvar när jag läst ut boken är iakttagelsen av hur mycket mer intaglig Lexheds historia blev i inslaget jag hörde på radion. Där var på något sätt essensen bevarad och förädlad. Med lite mer lugn hade troligen Det räcker inte med kärlek lyckats bättre i den riktningen.