Såg att fyra nya släpp från Bonniers klassiker är på väg. Utmärkt. Janet Frames En ängel vid mitt bord, Aksel Sandemoses Varulven, Virgina Woolfs Vågorna samt sist, inte minst Catullus Dikter om kärlek och hat. Lovande att Gunnar Harding är med om översättningen av den sistnämnda. Av de fyra är det egentligen bara den första, Frame, jag tvekar inför. Har egentligen ingen anledning till det. Om någon har en åsikt, ett för eller ett emot, tar jag tacksamt emot det. Vad jag är mest förtjust över denna dag är dock Panaches utgivning av Gerald Murnanes Sammetsvatten (sedan tidigare finns Slätterna i samma serie). Kanske har jag fel, men få jag pratar med känner till denna enastående australiensiska författare. För beläggandets skull såg jag att SvD nämnde kommande Nobelpris, och ja, mer än gärna. Bonniers presstext citerar:
"Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara platser som följer på platser."
Man jämför honom med Proust, Sebald och Marías, en helt riktig iakttagelse och en skara namn att trivas bredvid. Hans texter är som välfyllda banker av veck, glapp och luckor. Halvt minns jag ett parti där han med repetativ ihärdighet beskriver minnen av en Madeleinekaka från barndomen. Intertextuella utmaningar och en glasklar språkmedvetenhet. För något år sedan läste jag en intressant uppsats om minnet och tiden hos Murnane ur ett intermedialt perspektiv. På ett liknande tema finns också en givande avhandling av Piia Posti: The Double Aspect: Gerald Murnane's Visual Poetics från 2005. Hans egna texter kan, förutom de från Panache, vara något svårfunna. De större universitetsbiblioteken brukar ha dem, för djuplodande teoretiska diskussioner om analys och interpretation gissar jag. Hur som helst, läs!
9 kommentarer:
Jag tycker du ska läsa Frame! En ängel vid mitt bord beskriver en känslig och skör konstnärssjäl som kämpar sig fram genom livet, trots fobier och rädslor. Jag fascineras oerhört av Janet Frame som person. Men även hennes språk är värdefullt; vackert och melankoliskt. jag läste en novellsamling av henne som jag gillade mycket också: Lagunen.
/Moa-Textappeal
Tack, precis den beskrivning jag behövde. Jag tror aldrig att jag läst något från Nya Zeeland, så bara det kan vara en anledning. Nyss läste jag i Steve Sem-Sandbergs förord att Frame som författare sägs ha varit besatt av döden. Han säger att det är tvärtom, att "stående med ryggen mot döden beskriver hon livets ogripbara mångfald igen och igen". Vackert. Jag är övertygad.
Jag kan bara instämma med Moa ovan. Janet Frame har alltid fascinerat mig oerhört. Jag har både läst "Ängel vid mitt bord" och sett filmen. Hon var en oerhört stark kvinna- i all sin skörhet.
Åter tack. Som sagt så vet jag ej vad det var som fick mig att tveka. Nu har tvekan hur som helst omvandlats till intresse och nyfikenhet.
Hoppas Ni båda tittar upp Murnane om Ni inte läst honom tidigare.
Vad roligt, Murnane ska jag läsa! Aldrig hört talas om tror jag... skäms skäms :)
En av de mest glädjande saker som finns, i alla fall för mig, är att litteraturen aldrig tycks ta slut. Inte bara därför att det skrivs ny, utan också för att den är så stor, så outgrundlig och ständigt kopplande in på nya spår...
Murmane- ett helt nytt namn för mig också. Intressant! Nu ska jag googla.
Murnane ska det vara!
Gott att höra. Vågar lova att få blir besvikna, Murnane är cool på riktigt.
Skicka en kommentar