Med livet framför sig, 1977, 2009
La vie devant soi, 1975
Émile Ajar
Översättning: Bengt Söderbergh
Norstedts förlag
Jag lockas sällan av litterär humor. Eller snarare, jag finner sällan litteratur komisk. Texter som söker sig dit, som försöker få med mig in i skrattrummet, faller oftast i mina ögon. Snarare är det enskilda fraser och stämningar som kan roa mig på det sättet. Varför inte nämna vissa ligganden i vilstol i Bergtagen, eller konspirationer och antika samlingar i Ragtime?
När det kommer till Mohammed, eller som han själv föredrar eftersom det är mycket kortare, Momo, tänker jag på denne karaktär som ett av få undantag. I honom finns en ledsagare in i en läsning full av fnitter och leenden. Och som det så ofta är, även in i det ledsamma.
Émile Ajar är en pseudonym under vilken fyra romaner publicerades. Skribentens egentliga namn var Romain Gary (eller ännu mer egentligen Romain Kacew). Gary hade tillägnats det prestigefyllda Goncourt-priset redan under 50-talet och eftersom hans samröre med Ajar-namnet avslöjades först efter Garys självmord 1980, kom priset att för första gången tilldelas en skribent två gånger. Hos Norstedts finns det kuriosa citatet från Gary, när han tillfrågas om han ligger bakom Ajar: "Det kan inte stämma. Gary är inte kapabel till sådana storverk!"
Man kan nog påstå att Med livet framför sig är en enkel roman. Dess innehåll är vardag och kneg. Att vara fattig och rätt hungrig. Momo är en tioårig unge i ett parisiskt horkvarter. Han bor hos den bergfasta och åldriga Madame Rosa, en före detta prostituerad som tagit till sin uppgift att mot en månatlig peng ta hand om de barn som råkat bli till under väninnornas arbetspass. Momo vet således ingenting om far och mor. Genom skumma kvarter, ständigt med och streetsmart, vandrar denne gosse, full av iakttagelse. Hans egentliga uppgift, enligt hans samvete, är att sitta bredvid den allt äldre och sjukare Rosa och hålla hennes hand så att hon ler. Han är stark, klok och har ett oändligt hjärta. Samtidigt är han rädd, kanske allra mest för att Rosa skall slå världsrekord i grönsak. Allt oftare kommer hennes vegetariska tillstånd. När den judiska Rosa så småningom inte ens reagerar på Hitler-porträttet, vet Momo att tiden rinner ifrån honom. Relationen mellan denna åldring och denne yngling är bland de finaste relationer jag läst om. Trofast och riktigt. Rosa är och förblir troligen Momos livs kärlek. "Man måste tycka om", återkommer Momo till, om och om igen. Romanens övriga persongalleri bjuder på fler trevliga figurer, låt vara för att de flesta är döende på grund av hög ålder. När Lola, den generösa transvestiten med ett förflutet som proffsboxare i Senegal, gör entré är det som att solen kommer in i rummet, säger Momo. Monsieur Waloumba med stambröder dansar i ring kring Rosa. Monsieur Hamil vägrar släppa Boken av monsieur Victor Hugo. Och så vidare.
I Med livet framför sig är det som om det i till exempel Safran Foers romaner som är av värde, har förpackats i något betydligt mer helgjutet och äkta. Det är ungdomens blick, den naiva rösten. Momo får av en slump reda på att Rosa slipade lite och tog bort fyra år från hans rätta ålder i rädsla för att bli lämnad, och i ett slag är han inte längre ett skämmigt barn. Han lägger sig till med frasen: Tro en erfaren man på hans ord. Att Momos liv och erfarenheter är av ett extraordinärt material, att han har haft en tragisk uppväxt i mångas ögon, är inget han tyngs av. Han är sig själv nog. Han är vid gott mod, en överlevare. Genom Momos självlysande språk av egna påhitt, förvrängningar och slang vecklar sig denna vardagliga historia ut till att bli en högst roande och djupt rörande roman. För att använda Maria Schottenius ord i DN: Charm! Han berättar om sina styrkor och brister. Som det där med hur mycket han gillar vaniljglass. Om hur han kommit på hur man kan köra världen baklänges, kanske till den tiden då Rosas fysiska kvalitetsvaror fanns kvar. När sista sidan vikts från höger till vänster, känns det helt enkelt som att man har fått en ny vän. En rolig, varm och oerhört charmig vän. Momo.
När det kommer till Mohammed, eller som han själv föredrar eftersom det är mycket kortare, Momo, tänker jag på denne karaktär som ett av få undantag. I honom finns en ledsagare in i en läsning full av fnitter och leenden. Och som det så ofta är, även in i det ledsamma.
Émile Ajar är en pseudonym under vilken fyra romaner publicerades. Skribentens egentliga namn var Romain Gary (eller ännu mer egentligen Romain Kacew). Gary hade tillägnats det prestigefyllda Goncourt-priset redan under 50-talet och eftersom hans samröre med Ajar-namnet avslöjades först efter Garys självmord 1980, kom priset att för första gången tilldelas en skribent två gånger. Hos Norstedts finns det kuriosa citatet från Gary, när han tillfrågas om han ligger bakom Ajar: "Det kan inte stämma. Gary är inte kapabel till sådana storverk!"
Man kan nog påstå att Med livet framför sig är en enkel roman. Dess innehåll är vardag och kneg. Att vara fattig och rätt hungrig. Momo är en tioårig unge i ett parisiskt horkvarter. Han bor hos den bergfasta och åldriga Madame Rosa, en före detta prostituerad som tagit till sin uppgift att mot en månatlig peng ta hand om de barn som råkat bli till under väninnornas arbetspass. Momo vet således ingenting om far och mor. Genom skumma kvarter, ständigt med och streetsmart, vandrar denne gosse, full av iakttagelse. Hans egentliga uppgift, enligt hans samvete, är att sitta bredvid den allt äldre och sjukare Rosa och hålla hennes hand så att hon ler. Han är stark, klok och har ett oändligt hjärta. Samtidigt är han rädd, kanske allra mest för att Rosa skall slå världsrekord i grönsak. Allt oftare kommer hennes vegetariska tillstånd. När den judiska Rosa så småningom inte ens reagerar på Hitler-porträttet, vet Momo att tiden rinner ifrån honom. Relationen mellan denna åldring och denne yngling är bland de finaste relationer jag läst om. Trofast och riktigt. Rosa är och förblir troligen Momos livs kärlek. "Man måste tycka om", återkommer Momo till, om och om igen. Romanens övriga persongalleri bjuder på fler trevliga figurer, låt vara för att de flesta är döende på grund av hög ålder. När Lola, den generösa transvestiten med ett förflutet som proffsboxare i Senegal, gör entré är det som att solen kommer in i rummet, säger Momo. Monsieur Waloumba med stambröder dansar i ring kring Rosa. Monsieur Hamil vägrar släppa Boken av monsieur Victor Hugo. Och så vidare.
I Med livet framför sig är det som om det i till exempel Safran Foers romaner som är av värde, har förpackats i något betydligt mer helgjutet och äkta. Det är ungdomens blick, den naiva rösten. Momo får av en slump reda på att Rosa slipade lite och tog bort fyra år från hans rätta ålder i rädsla för att bli lämnad, och i ett slag är han inte längre ett skämmigt barn. Han lägger sig till med frasen: Tro en erfaren man på hans ord. Att Momos liv och erfarenheter är av ett extraordinärt material, att han har haft en tragisk uppväxt i mångas ögon, är inget han tyngs av. Han är sig själv nog. Han är vid gott mod, en överlevare. Genom Momos självlysande språk av egna påhitt, förvrängningar och slang vecklar sig denna vardagliga historia ut till att bli en högst roande och djupt rörande roman. För att använda Maria Schottenius ord i DN: Charm! Han berättar om sina styrkor och brister. Som det där med hur mycket han gillar vaniljglass. Om hur han kommit på hur man kan köra världen baklänges, kanske till den tiden då Rosas fysiska kvalitetsvaror fanns kvar. När sista sidan vikts från höger till vänster, känns det helt enkelt som att man har fått en ny vän. En rolig, varm och oerhört charmig vän. Momo.
2 kommentarer:
Tack för denna sensibla, intressanta och lälustframkllande recension!
Lena Kjersén Edman
Tack själv! Det glädjer mig att du tycker så. (Sedan inlägget har jag hunnit köpa ett exemplar till hyllan och lämnat åter bibliotekets.)
Skicka en kommentar