Bergtagen

Det är ganska många år sedan jag läste Thomas Manns Bergtagen, faktiskt i den del av världen jag befinner mig i nu. Jag minns den dock tydligt, tänker ofta på den och tycker att den är briljant. Minns suget, den intensiva närvaron. Övergivenheten och det okontrollerbara fasthållandet av individen. Jag håller den för mycket svårbeskriven, särskilt eftersom händelserna och berättelsens utveckling egentligen kan beskrivas som ganska ordinär och vardaglig. Promenaderna längs skogsstigarna och sittandet på en bänk rökandes det där speciella märket. Var det Romeo och Juliet? Jag minns inte. Cigarrerna som herrarna fick beställa och gå ner i byn för att hämta ut. Ja, något särkilt är det onekligen med den texten. Suggestivt och svagt hotande. Möjligen förmätet av mig att påstå att det var denna konstfulla känsla som drabbade mig under helgen, men oavsett fick bergsvistelsen mig att tänka på Manns värld. Vad det är med dessa vyer och denna höga luft som gör att man stannar upp vet jag inte, men påverkad, det blir man. Satt på altanen med blicken i fjärran mest hela tiden. Växtlighet och färger. Grodsång och beckmörker. Inte ens Céline eller Bacon kunde hota mitt ickeläsande tillstånd. Tanken vandrar vidare och når Peer Gynts saliga tillstånd av ”att vara sig själv nog”…

Nu är jag hur som helst tillbaka i kustvärmen och ägnar timmarna åt Bacons tonår och Célines initiala ord: ”Den här resan, för min del, utspelas från början till slut i fantasin. Det är det som är det fina med den. […] Förresten är det ingen konst, vem som helst kan göra det lika bra. Det är bara att blunda. Alltsammans finns där, på andra sidan livet.”