Låt mig inleda med att återge baksidestexten till Chris Cleaves roman The Other Hand.

We don´t want to tell you what happens in this book. It is a truly special story and we don´t want to spoil it.
Nevertheless, you need to know enough to buy it so we will just say this:

This is the story of two women.

Their lives collide one fateful day, and one of them has to make a terrible choice.

Two years later, they meet again - the story starts there...

Once you have read it, you´ll want to tell your friends about it. When you do, please don´t tell them what happens either. The magic is in how it unfolds.

Så, utgångspunkten för att skriva om denna roman kan sägas vara något osmidig. Jag måste hela tiden akta mig för att göra diverse avslöjanden om bokens innehåll...

Vi börjar enkelt. Jo, jag tycker att The Other Hand är en bok mycket värd att läsa. Den pendlar mellan fullkomligt briljanta avsnitt och mer säljande mekaniska, nästan "tjejiga", partier. När man befinner sig i de sistnämnda uppstår oro: Ånej, inte så, förstör inte detta nu. När innehållstätheten skruvas upp och detaljerna liksom sminkas. För mycket, för symboliskt, för förutsägbart.

Men summan blir inte en besvikelse. Istället uppstår ett märkvärdigt spel i bokens dubbla känslolägen. Konstruktionen ger författaren möjlighet att ge läsaren oväntat fria vändningar. De två kvinnorna, som berättar vartannat kapitel, har olika bakgrund och förutsättningar. Dessutom är de bekanta med olika delar av den historia de båda tror sig känna. Med kort synlig sträcka framför sig lotsas man vidare i en faktiskt mycket spännande historia. Med politiska, samtidshistoriska och kanske framförallt moraliska spörsmål skickligt invävda och ventilerade i både mer och mindre sympatiska karaktärer.

Tyvärr lägger sig romanen ibland i en samtida linje av en prosa som kan beskyllas för gullighet. Linjen befolkas enligt min åsikt av bland annat vissa verk av Nicole Krauss, Jonathan Saffran Foer, Paul Auster och Marisha Pessl. Några skruvade typer, lite skimrande slumpmagi, lite modern stadsironi, och massa intellektualism kan helt enkelt bli för mycket.

Romanens allvar, dess exemplifiering av det Totalt Frukansvärda, väger dock upp denna kritik. Man dras mot det väsentliga.

The other hand, för övrigt en titel med mångbottnad betydelse i förhållande till sin historia, har mod. Den placerar sig på en smal smal lite udda gräns och jag tror att den därför kan uppskattas av en bred publik. Det finns många möjliga ingångar. Med sin öppna form klarar den sig även från att bli moraliserande. När texten närmar sig schablonerna tar den en ny frisk riktning precis innan den faller och det uppstår en angenäm förvåning.

Mer kan nog inte sägas utifrån denna implicita position.