Eftermiddagen har ägnats åt en läsning av Maurice Blanchots Dagens vanvett (La folie du jour 1973), för vilken gång i ordning vet jag inte. Vilken fråga, av alla de som uppstått, uppstår, vill jag då formulera? Hur kan en text vara ny varje gång man läser den? I efterordet till den lilla utgåva från 1992 som jag har framför mig säger man: ”Det är egendomligt att en så kort text kan vara så svåröverskådlig, händelseförloppet tycks ju nästan fysiskt omöjligt att memorera”, och jag lägger märke till hur jag känner igen mig i beskrivningen om hur man måste hålla ett halsbrytande tempo för att inte drunkna.
Jagberättaren är i korta stunder helt begriplig. Han går bakåt i minnet och han reflekterar över de besynnerliga företeelser han omges av. När han i någon slags metamorfosisk anda antar den väldiga kylans mått avbryts de poetiska formuleringarna av: ”Allt detta var verklighet, observera det”. Berättelsen, dessa vigt sammansvetsade fragment av samma röst, säger sig på något sätt gestalta galenskap, sjukdom. Och läsningen ledsagas in där för att själv förvirras. Lagen blir det enda kvinnliga inslaget i denna manligt överbefolkade värld, säger berättaren. Men han nöjer sig inte med att vid ett enda tillfälle få lov att vidröra dess knä, och den kalla diskussionen med lagen måste fortsätta. I ett plötsligt förhörsrum ombeds berättaren berätta en berättelse, den om precis hur det gick till. Och vi som iakttar cirklar med förtjusning kan luta oss tillbaka och läsa de inledande raderna i den bok vi just läser återupprepas igen. Han erkänner att han inte är i stånd att återge händelserna som en berättelse. Just så. Nej, säger berättaren, ”ingen berättelse, aldrig mera”.
Att läsa den igen, att läsa den högt och teatraliskt i ett halsbrytande tempo, att utmana dess vanvett är vad jag rekommenderar. Jag gör det igen snart.