ett antal viktiga skärningspunkter, och samtidigt yttersta gränser, för vad vi kallar litteratur:

I väntan på inledning av läsning av Marquis de Sades efterlängtade Juliette, som nyligen givits ut av Vertigo, kan jag tacksamt konstatera att ämnet de Sade äntligen bjudits in i debatten, igen. Planerar även att inom kort ta mig an nyfunna Kvinnan hos de Sade av Angela Carter. Förväntningarna är dubbelt höga och utan minsta oro för besvikelse. I Tidningen Kulturen har Johannes Flink skrivit en givande introduktion till vår de Sade-fascination. Argumenten är många och övertygande.

Tagning; mise en abyme

Visserligen helt ryckt ur sitt sammanhang men ändå klart som vatten:
"Varje moln rymmer således ett moln som rymmer ett moln. Och varje bild är [mer än] en bild som är [mer än] en bild. Varje bild av ett moln rymmer en bild av ett moln, och varje molnig bild rymmer en molnig bild. Självfallet. O. Ja. Sisyfos. Och i likhet med tubkikaren med vilken vi bevittnar hur dennes evighetsarbete ständigt stäcks består av led där varje nytt segment är lite mindre till omfång och längd än det förra, tillåter denna dubblering - och dubblering av en dubblering - blicken att sträcka sig längre, tanken att ströva avlägsnare. Vandrande. Vandrande därborta.

Ur Den grå boken, 1994, Aris Fioretos.

asleep—not dead—wrapped

Lägger ut en bro rakt in i det generösa bladet än en gång. Så att man kan läsa, igen, de där orden av mannen vars inledningar är som röster man aldrig glömmer ("Ingen tror väl att han någonsin ska komma att hålla en död kvinna i famnen och aldrig mer få se hennes ansikte, men ändå minnas hennes namn.") och så att man kan hamna i bladet rent allmänt och påminnas om att det fortfarande finns lång journalistik och att den fortfarande är bättre än kort. Voilà.

Bild: Detalj, Der Bodensee (2008), R. Phillips.

Jag tar mig an enkelhet

Berättelser i all korthet. Som det heter under titeln Reskamrater. Erland Josephson. Ruin. Vad är det, nittonde boken? Självfallet kan man inte låta bli att fortsätta följa en text som inleds:

"Många yrar jämt och ständigt om sanning, sanningen, sanningar. Dom måtte leva ett händelsefattigt liv. Händelser är sannolika eller osannolika. Sanna eller osanna är skit samma. Jag håller igång. Jag har projekt. Jag producerar en och annan halvsanning. Fråga inte vad jag menar, varför skulle jag mena något? Jag lever. Jag är i mitten. Det finns dom som förnekar att dom skulle vara i mitten. Vilka hycklare! När jag dör kommer världen att upphöra. Men än så länge pågår den. Jag hör dom som yrar om barn och barnbarn och allehanda fortsättningar på livet. Jo det låter något det! Men man får inte evigt liv av pur självbelåtenhet. Det eviga livet ja. Det lägger jag mig inte i. Jag är inte intresserad."

Hej där läsaren!

Fernando Pessoa
Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos
Översättning: Lars Axelsson
Pontes

Att läsa "Ode till havet", titeldikten i en ny samling med dikter av Fernando Pessoas heteronym Álvaro de Campos, är att företa en resa. Hur förutsägande och slitet ett sådant påstående än kan låta vill jag gärna stå fast vid det ett ögonblick. En resa, därför att diktjaget i "Ode till havet" inte går med på något annat. Att du skulle sitta kvar i det rum där du befinner dig, fortsatt läsande, är inte ett alternativ. Du måste med. Hej där!, ropar han. Hej där! Hej där Hej där! Och dikten ger sig iväg ut till havs med dig ombord. Till en början är det stillsamt och reflekterande, rentav vänligt. Betraktaren ser en liten ångare närma sig lång där ute. Men det som börjar lugnt en disig gryning vid kajkanten, med den ratt som berättarrösten säger sig ha inom sig lugnt snurrande, pumpar bara ett par sidor längre fram igång och når snart ett vansinnigt tempo. Över världshaven, den moderna civilisationen och historiens bataljer. Fartygsredskap rabblas, pirater och havsvidunder. Vår berättare vill tillhöra havets barbarer, tillhöra deras väsen, underkasta sig sina härskare. Det gapas och stånkas, han svär och vräker ur sig vidrigheter om våldtäkter och sönderstampade ögonglober. Å-å-å-å-å-å-å-å-å-å-å-å-å!

Fortsättningen finner man här.

Nyförvärv och löften

Diverse boktitlar tar återigen min uppmärksamhet i anspråk. Först The Wasted Vigil av Nadeem Aslem. Jag har visserligen inte läst Kartor för vilsna älskande och skall erkänna att jag valde bort den som insmickrande och förutsägbar (utan att egentligen veta om så var fallet). Denna nya titel kan möjligen hamna i samma fack men någonting säger mig att den är värd ett försök. Afghanistan är platsen. Människor kommer resande, sökande efter något eller någon. Hur det utvecklar sig återstår att se. Härpå vill jag nämna modernism - The Lure of Heresy av Peter Gay. Med blicken mot gränser, definition, karaktäristiska uttryck och helhet, snarare än regelrätt historieskrivning hoppas jag på informationstung och inbjudande läsning om en period som åtminstone inte jag tröttnar på att läsa om. Korresponderar bra med Tom Sandqvists nya Ett svunnet Europa - om modernismens glömda rötter som jag för närvarande befinner mitt i. Jag har också kommit till insikt om att jag vill läsa den så ofta bläddrade i Silverfisken av Sofia Rapp Johansson. Dess fruktansvärda rader tycks skapa ett unikt textrum, ett gränsbalanserande. Skör poesi om verklighet där det absurda, det ironiska, på något obegripligt vis lurar i utkanten. Sist men inte minst tror jag mig längta efter att börja läsa Steven Galloways omtalade The Cellist of Sarajevo.

Som de säger, adverb.

Närvarons Regina återigen på svenska, inte en dag för tidigt. Handfast och underhållande. Rakt in i läsarhjärnan som en redig elvakaffe. Javisst. Bokens utseende och titel kunde inte vara mer träffande. Det ryktas om konstens placering i historien och om minnesbryderi. Anders Bodegård som förut. ellerströms. Behov har uppstått och det osar jullovsläsning.

Utmed hela havet vandrade bergen i långa högtidliga kurvor, i uddar och vikar som skar djupt in i ödemarken.

Idag undrar man om det någonsin passerat en gråare dag. Om taket förut varit så tätt mot ljuset. Gav mig ut en stund i skymningen, tog båten till grannön i ett ärende, och regnet öste ner, vinden lika ihärdig. Vackert som en tavla i all sin gråa intighet. Kom att tänka på ett inlägg jag gjorde här i maj. Om Fröding och grönskan. Nu är det istället som om hela jorden genomgår förmultning. God tid för en årlig vana, tänkte jag, åter hemma i torrt, belyst hem. Och började läsa: "Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet."

Ur: Sent i november av Tove Jansson

"I den svärtan härskar ett sådant raseri kring vetandet, det finns spioner av blått"

Man kan föreställa sig hur välrenommerade ord vaskats upp ur djupa okända vatten, slumpmässigt valts ut och kommit till världen för att lämnas vid kanten, kippande efter luft. Att någon med stor kunskap av samma slumpmässiga makter råkat gå förbi just då och inlett livräddning. Någon ensam, grubblande. Som satt sig ner vid orden och försökt sortera fram mening. Och funnit den där i gruset. Efter att ha läst Cees Nootebooms diktsamling En staty av frågor ett par gånger är jag fortsatt tyst inför den, på ett sätt som förvånar mig. Hur kan dessa knappt trettio dikter skapa så intrikata tankespår och samtidigt sådan svårighet att sätta ord på det hela. Att jag uppskattar dem har jag iallafall förstått. Deras antika vithet (att tala om denna falska ickefärg i sammanhanget passar särskilt väl), deras motsatspar och molande upprepningar. Kommer ingenstans, alltid samma människa, det har vi alltid varit, kommer att förbli. Han laborerar med element och natur, med bild och symboliska färger. Jag tänker ibland på kinesisk poesi. "Utan svar tynar sökandet bort, utan frågor förtärs svaren av törst." Jag vet fortfarande inte vilken värld Nootebooms poesi placerar en i. Det är min egen, hans egen. Den vanliga världen. Men också en metafysisk värld som aldrig funnits, en som skrattar underfundigt, en som upplöses och dunstar. Lyckas separera sig själv och sitt diktarjag, tror jag, eller är det diktarjaget och dikten som skiljs åt? Landar på varje rad som vore den honom okänd. Kalkylerar bland meningarnas betydelser och kodar, smiter in i spegelsalar av lättja och sotig jord. Nästan nördar fram nya metafiktiva kakburkar. Frågar. Frågar. Förvandlar en lite och får en att le. Gott, tänker jag. Det här är givande, jag läser den igen. Och undrar hur stor en liten diktsamling egentligen kan vara.

En staty av frågor av Cees Nooteboom är utgiven av ellerstöms (Lågland 2) 1995 och översättningen från holländskan är gjord av Lasse Söderberg.

"Den mörka natten iakttar mig genom fönstren"

I mina ägor till slut Anteckningar Från Kriget av Marguerite Duras. En så tilltalande utgåva. Se bara det mystiska fotografiet på skyddsomslagets vänsterflik, blicken snett nedåt, bleka renhet. Kavaj, blus och brosch. Frisyr och läppstift. De bildligt presenterade anteckningsböckerna. Objektet. Saken. Ett par ögonkast ner bland raderna och textfragment ropar ut, sina skärande, vassa, väldiga ord. Känner det reden, vet det; det här kommer bli en händelse.

Anteckningar från kriget är utgiven av Modernista
Bild: Marguerite Duras av Carl Köhler.

Läsaren ser henne tydligare än hon kunde se sig själv.

För ett par veckor sedan kom Åsa Mobergs bok om Simone de Beauvoir från 1996 ut i en reviderad nyutgåva. Simone och jag. Efter att ha ägnat den ett par lärorika och högst underhållande timmars läsning vill jag försöka förklara varför jag rekommenderar andra att göra det samma. Först själva upplägget; en annorlunda form av biografiskt skrivande, en dubblerad. Inledningsvis säger Moberg sig ha skrivit en bok om en författare och en läsare, där hon alltså tilldelar sig själv den sistnämnda rollen. Hon är på inget sätt omedveten om det förmätna, kanske till och med det provocerande, i att skriva en bok som jämför henne själv med den minst sagt kända och respekterade de Beauvoir. Men det är denna jämförelse, denna parallella biografi som blir formens finess. Med både mer och mindre väl kända detaljer ur det omtalade franska parets liv (inkluderat Sartre) förankrade i hennes eget svenska liv, hennes egen relation, reaktion, hennes sexualitet, hennes protester eller samarbetsegenskaper, blir det både mänskligt och intressant. Två människors liv exemplifieras och flätas samman. Informativt och personligt. Det är trevligt och kuriöst, men också undersökande och sakligt. Moberg diskuterar sig närmare de Beauvoir, frågar och bekräftar och det råder aldrig någon tvekan om att hon äger en djup kunskap om författarens leverne, översättare till Det andra könet som hon är. Undan sopas myten och lögnen, skapandet av historien, och fram träder en verkligare Simone. En Simone som man faktiskt kan jämföra sig med utan förmätenhet. Moberg kan det, och skriver fram sin egen person och sitt eget läsande så att det blir minst lika givande som anekdoterna ur fyrtiotalets intellektuella Paris. Sammanlagt blir Simone och jag en biografi med eget värde, en flerriktad, fördjupande sådan. Utan att man riktigt tänker på det, eller trodde så från början, har man under läsningen klivit in i ett ovanligt öppet feministiskt rum. Ett rum som lyckats hålla luften frisk och som inte slutat vädra. Här får frågorna fortsätta, känns det som. Och jag som inte läst allt för mycket vare sig om eller av de Beauvoir tidigare konstaterar att jag tack vare denna rika introduktion känner mig angenämnt nödgad att ändra på det. Jag vill in i de Beauvoirs flerlagrade fiktioner, in i memoarerna och idéerna, studera denna produktiva hands alster mer noggrant. Därtill vill jag gärna läsa Mobergs övriga böcker.

Vad betyder den förtätade teorin om skammen, lyxen, döden och ensamheten?

Mina dagar är för närvarande så olyckligt fullspäckade att jag troligen spenderar mer tid på att planera vad jag skall läsa än att faktiskt få till tid att göra det. Istället för att koncentrera mig på de tankar som skall tänkas, flyr jag iväg i sekundlånga utlevelser. Suckar. Känner tisdagens avstånd till helgen sluta sig runt mig med all sin tyngd. Jag vill läsa. Samtidigt kan man i dessa överlastade perioder milt tacka för den injektion bokdrömmeriet faktiskt är. Fantasins givande krafter, planeringen, ordningläggandet, funderingen och nyfikenheten. Vad vore väl stämpelklocksdagar utan? Idag drömmer jag om Sites utgivning nummer 3; Jean Genet, Essäer och artiklar. Texter mellan poesi och aktivism, meditationer, utmaning, språkexperiment, agitation och omvälvningar, skriver dem i den på framsidan placerade baksidestexten. Boken är snygg och stilren. Den trivs så bra i handen, vill så gärna bli läst... drömde hon vidare...

"The beginning is always today"

Nu tillhör jag den generation som inte helt minns vad jag lärde mig under historielektionerna i grundskolan, och kanske till och med ibland funderar över om jag lärde mig något över huvudtaget. Med detta med i beräkningen kan man, i sin vilja till bättring, förvirras in i att välja bort läsningen av en bok om Franska revolutionen från sent 1700-tal. Om, ja om, man ens närmar sig tanken på att plöja 400 sidor om denna historiska händelse, varför inte välja en senare, metodiskt uppdaterad skrift med problematisering och anknytning till moderna fenomen? Sittandes med Franska revolutionen - Historiska och moraliska aspekter av Mary Wollstonecraft i händerna och med läsningen framför mig var det så jag tänkte. Vad vet jag om franska revolutionen? Eftersom jag kände mig rätt usel var jag, kanske av självbevarelsedrift, tvungen att fråga runt lite bland mina årsbarn. Vad visste vi? Resultatet är inget att skryta med. Efter att pliktskyldigt ha läst på mitt ämne i diverse uppslagsverk fattade jag ett stadigt tag kring denna av en av den feministiska teorins portalfigurer författade 1794-skrift och gav mig in. Och tro det eller ej, farhågorna blev långt ifrån besannade. Med en sällsamt närvarande röst och med en analytisk förmåga såväl som ett personligt och engagerat förhållningssätt till de rasande inledningsåren tar Mary med sin läsaren på en allt annat än inaktuell historieredovisning. Utgivningen från h:ström kan därför rekommenderas. Texten har ett värde i sig. Att Wollstonecraft var den hon var och att hon kommit att få den betydelse hon fått gör inte det hela mindre intressant. Något mer utförligt förklarar jag i Tidningen Kulturen.

"När hon tänker på det fylls hon av den blålila färgen och av bassängens blanka yta där man ser himlen."

Håller en stund i Le Clézios Hungerns visa. Ritournelle de la faim. Och trots det faktum att jag är mer än nöjd inom den text jag egentligen läser för närvarande, längtar jag in i världen kring hunger. Vilken hunger vet jag inte ännu. Inledningsvis sägs det vara en annan hunger. Dit längtar jag. Till det sparsamma, stilla, medvetna ordet. Någonting i Le Clézios prosa får mig att tänka på Luc Tuymans målningar. Det är som att det finns en likhet i sättet att vara svalt när stilistisk skönhet ändå håller det varmt. Som att ta del av något, genom språk eller genom bild, hur man nu gör för att upprätta en sådan pålitlig gräns, genom hinnan. Genom en av vind rörd silkestunn gardin, vatten med en droppe av mjölk. Det finns som ett kort andetag mellan varje mening. Och när berättelsen går snabbare, när det blir vanliga dagar, vanliga samtal, bortom det poetiskt förtätade, finns det rena, tysta kvar. Det så fullständigt oöverlastade. Det är rikt och ändå ekande rymligt. Vilsamt. Så minns jag Le Clézio.

Bild: Roger Viollet

"Det är ett maktspel, snett underifrån, från ett puttrande kärr av slam"

Agneta Klingspors Pressa läpparna här, som kommit i en självsäker, grön pocketutgåva nyligen, sitter kvar i huvudet, vränger sig ut och in och pulserar synligt genom orden. Det är erotik och vilt vansinne, dragningskrafter bortom det vanliga och det är mänsklig litenhet inför känslans förrädiska krafter. Jag imponeras av den enkla historiens språkliga förflyttningar in i poetisk experimenta, in i skrattet och skriket. Klingspor, eller om det är Iris, tycks äga den erfarenhet som krävs för att släppa orden fria. Berätta Er, gör det! Kanske rättar jag er om ni har fel. Och orden är snygga, försökande, stora, smutsiga, blytunga och lätta, realistiska. De gör vad de vill. Med halvljumma förväntningar, trots den enigt varma kritiken, slungas jag med i Klingspors närvarande, litterära lust, som i Pressa läpparna här tillåts ha flera identiteter. Prosan är stark och musklig, den väser och andas när den är still, den reser sig och slåss när det behövs. Kort sagt en av de mest intressanta och sylvassa snitten ur den svenska relationen på ett bra tag.

"Ansiktet vänder sig sakta mot språket"

Bläddrar ett ögonblick i en bok jag tydligen köpte den 26:e februari 1997. Sprättad. Fragment som stillnar i rummet, förflyttar tiden bort från måndagmorgon. Får kulna övindar utanför betydelsefulla. Jan Arnalds Nalkanden (1992). "Smärtans ursprung är sprunget ur Ursprunget, ur språnget ut i springan, in i revan. Men jämkningens spill frilägger ovillkorligen orten. Och språnget tillbaks är mindre fiktivt."

Textens rumsliga rörelse väger lätt

"Deras snabba, rörliga, lätta sinnen hoppar, studsar, kastas hit och dit. dras med av det som rör sig, utvecklas, upplöses, glider, virvlar, försvinner, återkommer... långsamma, knappt märkbara uppenbarelser... plötsliga uppdykanden, oförutsedda chocker, oändligt nyanserade upprepningar... återsken...regnbågsskimmer... Inget är dem mer motbjudande än att behöva hålla sig lugna, vara stilla, låta sig fyllas och och sövas ned med mätta småbarns lyckliga leenden på sina läppar... allt det du önskar, allt det du längtar efter, stackars gamle dåre... Men tänk inte längre på det, avstå, kom, kasta dig i leken, hals över huvud, som vi..."

Ur Hörde du? (Översättning av Katja Waldén)
Vous les entendez?, 1972
Nathalie Sarraute

Låt helgen bjuda lästid!

Resultat av tidigare utflykter har anlänt och jag vill inget hellre än att vältra mig bland dessa sidor, bläddra runt, hitta in, ta mig igenom. Har placerat dem i en hög lagom långt bort från datorskärmen för att kunna flytta blicken utan att röra huvudet. Spana ditåt. Låt det bli lördag fort.

"på samma sätt: En annan dag. En annan gång."

No och jag
No et moi (2007)
Delphine de Vigan
Översättning: Helén Enqvist
[sekwa]

Det är lätt att tycka om idén i Delphine de Vigans roman No och jag. Vänskap mellan en överintelligent trettonåring och en hemlös artonåring. Rösten tillhör den första av dem, Lou. Hon är liten och skygg, alienerad i sin egen värld och kan det mesta som betygsätts bäst. Sitter längst fram. Älskar grammatik och gör ständigt experiment för att undersöka sakers tillstånd. Ser sin pappa tappert hålla samman familjen, sin mamma fortsätta sörja det barn hon förlorat. Ser det tomma rummet där ett syskon skulle ha bott. I samband med ett föredrag i skolan träffar Lou uteliggaren No, som är om än annorlunda lika alienerad. Dricker och har alldeles nyligen fastnat i det smutsiga, kalla, vandrande livet på gatorna. Så olika och ändå så lämpligt sammanlänkade. Historien tuggar på och utvecklas bland annat i riktningen att No flyttar in hos Lou och hennes bristfälligt fungerande familj. Som sagt, jag både förstår och gillar idén. Delphine de Vigan gestaltar Lous sätt väl. Uttrycken och formuleringarna, och även logiken, är trovärdiga och som oftast övertygande. Jag skulle tro att det är för att fånga bredden i Lous perspektiv som kärleken och alla dess omgärdande tillägg också får ingå i berättelsen. Kärlekens namn är Lucas. En halvt övergiven tuffing som bor i egen lägenhet. Han är längst, snyggast och slarvigast och utgör en utmärkt kontrast till Lou. De andra flickorna trånar, men det är Lou som Lucas bryr sig om, håller utkik efter, kallar Smulan. Precis som idén är bra går det att förstå den positiva kritiken. Det är mysigt. Man känner med Lous brådmogna tillika naiva försök att ändra världen och No och jag blir en perfekt bok att befinna sig i under en rening lässöndag, att sköljas med av, att vila lite i. Men frågan är om det räcker? Med allt mer lättvägande läsning bläddrar man framåt och ser spår efter spår passeras och kvarvarande sidantal minska trots att hallen och köket tycks vara de enda rum man sett i de Vigans romanhus. Karaktärer lotsas ut, Lous stora tankar avslutas. Istället för en unik historia om en allt för ofta förekommande vardag blir No och jag vanligare än den behöver vara. Synd. Med utelämnat mysighetsfilter hade den kunnat väcka viktiga frågor, kunnat beröra på ett mer varaktigt sätt.

Det språkets egna egna ögon

"Att se Den främmande blicken som konsekvensen av en främmande omgivning, är så absurt, därför att motsatsen är sann. Den kommer från de välbekanta tingen, vars självklarhet blir fråntagen en. Ingen vill lämna ifrån sig en självklarhet, var och en är hänvisad till ting som förblir hanterliga för en och inte avlägsnar sig från sin egen natur. Ting som man kan handskas med utan att spegla sig själv i dem. Där speglingen börjar, sker bara händelser som störtar sig brant utför, man ser vid varje liten gest ned i bråddjupet. Samförståndet med tingen är värdefullt, därför att det skonar oss."

Ur Kungen bugar och dödar av Herta Müller.