Ursa M. Kumbel Kumbell

Under helgen en utflykt till Jacksons. Ett tyst besök bland dessa beundransvärda artefakter. Stiljte. Med möbler från den tiden finns så mycket rymd. Som att hur nära man än kommer kvarstår luften runtomkring. Uppradade, självklarheter. En svart lampa, en vit, en gul. Ett rosa bord, ett grönt, en gult, ett vitt. En fantastisk kandelaber står i ett av fönstrena. Jag får veta att när Piet Hein spenderade en tid i Argentina, 1953, designade han Ursa Major. Formen av stjärnbilden. Plogen syns tydligen inte från södra hemisfären. En påminnelse om hemma. Kanske längtade han? Behövde ett tecken, som den poet han var?

"Då skiter vi i det här, då skiljer vi oss. Vi har ändå inget gemensamt längre!"

Förra veckan ägnade jag lediga stunder åt att läsa tre så kallade deckare. Läsningen gick i ett rasande tempo, höll mig uppe senare än vanligt om kvällarna och lämnade mig därtill förvirrat funderande efteråt. Jag är ovan. De få deckare jag har tagit mig igenom visar sig oftast, i slutändan, bättre höra hemma i annat genrefack, vilket brukar vara rätt tillfredsställande. Huruvida dessa senaste tre är "Inverterade deckare", "Hade-jag-bara-vetat-deckare" eller kanske "Procedur-deckare" låter jag någon annan avgöra, men att de samtliga hamnar inom den traditionella klassificeringen förstår till och med jag. Och varför inte bara nämna vad det handlar om? Steffen Jacobsen, Mari Jungstedt samt Viveca Sten står som upphovsmän. Samtliga tre har jag vid upprepade tillfällen blivit rekommenderad. Och trots min närmast sjukliga skepsis i ämnet hade jag hyfsade förväntningar. Trodde på bra språk, drivna händelseutvecklingar och snygga detaljer. Trodde mer.
Först störde mig språket i Passageraren, men efter ett par kapitel var jag åter hoppfull. Gåtfullt och oväntat, karga, hårda nordnordiska kulisser och sympatiska karaktärsdrag överröstade (vad det verkar) oundvikliga schabloner. Förvånad tänkte jag att det här är rätt bra. Tyvärr förvaltas inte potentialen hela vägen hem och jag slår ihop boken med ett: Jaha. Frågor lämnas öppna, rinner ut i sanden, och spänningen pyser över i en tyst tomhetskänsla. Man önskar att det bara var ett avbrott för reklam, men nej, boken var faktiskt slut.
Den du inte ser och I de lugnaste vatten kan jag lika gärna slå ihop i ett stycke. Det är Knutas och Gotland eller Andreasson och Linde och Sandhamn. Ingen närmare beskrivning behövs, det är mord och sommar med turister som blir skräckslagna av löpsedlar. Jag har i läsningen av dessa två erfarit förväntad sidvändarmekanism och nyfikenhet om hur det hänger samman. Men annat förvånade. Att all denna familjedramatik, denna inställsamma hypervardaglighet skulle utgöra själva grunden hade jag ingen aning om. Och det är småbarn och platonisk lutning i sängkammaren, otrohetsdrömmar och skilsmässosviter, lite för mycket dricka, lagomtragik och mobbing. Och det är så sanslöst förutsägbart. Märk nu att jag inte menar förutsägbarhet i betydelsen genrekaraktärisktika. Att de är uppbyggda på ett visst, klassiskt, vis förstår jag helt och det ingår väl i själva dragningskraften. Men varför förutsätta att läsaren är blåst, bara för att man ofta väljer denna typ av böcker när man vill åt den enkla, glidande läsningen. Ain't the same. Ibland är det så urbota att jag inte kan motstå tanken på parodi. Jag tänkte mig en inledning till en ny bana, flykt in i flyktiga deckare, snabba pusseltankar och ren avkoppling och jag såg framför mig en smått outtömlig källa, även om man är kräsen i sina val. Jag får tänka om, förstår uppenbarligen inte denna charm. Nu letar jag febrilt bland spänningsböckerna, förstår att jag har slarvat och att det måste finnas helt andra nivåer inom denna genre. Men det är oroande av att inte veta vad man skall gå på om man vill finna guldet. Jag måste bli noggrannare.