3

1. (Smartest woman)
2. (Sammansatta dokument)

3! (Don’t come looking for me again. I won’t co-operate.)

In the end, truth will be found

Skrockar gott och lyckligt över tiden när den är relativ. Staden är full av konst, möjligheter att se. Hade bestämt mig för att läsa Just Kids före det att jag tog mig till Robert Mapplethorpe-retrospektiven. Bara det att boken var kvar i Sverige, att den inte gick att finna, att bara jag kunde de pausade bokhögarnas kaotiska ordning. Men så åkte jag upp och hämtade den (hade en del andra göremål därtill) och börjar nu fingra på raderna och inser att långsamheten inte tilläts ta över scenariet: utställningen visar sig vara förlängd till 1 maj!

Pornograficitet och bristfälliga böckers upplyftande inverkan

En dag av varierande läsning. Förmiddagen ägnades åt den nyligen utkomna Bara för dig - Pornografi, konsumtion, berättande (Vertigo Akademiska 001) av Magnus Ullén. Utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv tar sig författaren an den ständigt aktuella frågan om pornografi och väljer att låta betraktarens läsning avgöra vad som hamnar inom klassificeringen och vad som hamnar utanför. Gränsen är inte alltid helt klar skall det visa sig. Och hur är det med den "socialt sanktionerade formen av onani", med konsumtionen, reklamen och dokusåporna? Genomtänkt och krasst kritiskt så här långt och jag ser fram emot att läsa vidare om fenomenet så vardagligt förekommande men ändå så perifert diskuterat.
Härefter har jag, under uppdrag, påbörjat en av alla dessa evinnerliga halvbiografiska böcker om svikna barn, klandervärda uppväxtförhållanden och våldsamma minnen... Som i en bubbla sitter jag utanför boken och tittar ner i den och undrar matt hur det någonsin skulle kunna gå att ta detta på allvar. Sedan skäms jag ett ögonblick. Tänker att det finns många som har det svårt och att den här typen av böcker kan vara viktiga och att det är bra att även unga tjejer som är genrens mest trogna målgrupp läser trots allt och vem är egentligen jag att sitta här och vara fördömande. Tror inte att jag helt övertygar mig själv. Sedan tänker jag ännu en gång att det är bra med olika böcker, olika former av litteratur och olika inriktningar. Och att det är lärorikt och (vansinnigt) utmanande att försöka göra en bedömning av något som man är rejält fördomsfull inför. Det kräver egentligen mer, eller iallafall mer koncentration. Nöjd konstaterar jag att jag får tycka illa om den här boken. Det är privat.
Aftonens återstående timmar är det jag och Murnane. Har helt enkelt gjort mig förtjänt av hans sinnerika, lakoniska upprepningar. Av väl valda ord. Av litterär njutning.

Mysterious Deaths

Upptäckte att Svt nyligen visat Christina Clausens mycket sevärda dokumentär om konstnären Keith Haring och att den fortfarande finns där till beskådan. The Universe of Keith Haring. För mig har Haring tidigare utgjort ännu ett välkänt konstnärskap som jag vetat om och delvis kunnat, men inte haft någon riktig insyn i. Clausens dokumentär kan råda bot på all form av blasé inställning och man bjuds på en ren fest av Keiths vansinniga produktivitet och frihet. Från konservativ småstad i Pennsylvania till konstscenens centrala händelser. Madonna, Jean-Michel Basquiat, Andy Warhol, Yoko Ono och David LaChapelle susar förbi och det är ett stort Ja! rakt igenom. Glädje, energi och en enorm skicklighet. Men också sorg och saknad. När Haring tragiskt nog diagnostiserades med AIDS 1988 ökade arbetsintensiteten ytterligare, det fanns så mycket som behövde göras. Se den här dokumentären, helt enkelt. Trots ett par onödiga specialeffekter vad gäller insomning och annat, är den omistlig.
Jag vill också nämna en nyutgivning av Sighsten Herrgårds och Carl Otto Werkelids bok Sighsten från 1987. Nu med nyskrivet förord av Werkelid och efterord av vännerna Lotta Lewenhaupt och Gittel Oldbring samt läkaren PehrOlov Pehrson. Åter igen skaparsinne, mod och kraft. Återigen personligt och mänskligt. Med minnena från epidemins inledande skeenden dunkla av barnperspektiv ser jag fram emot att läsa om en av dess viktiga rollfigurer.

"my father sneaking behind trees and shrubs for a cigarette"

Rabih Allameddine, som jag ägnar mina lästimmar åt för närvarande, är en av flera författare som skriver om sina fäder i Granta 108: Chicago. En serie värd att leta runt i en stund.

"and leave my book, I beg you, to the immortality that it deserves"

Det var inte så länge sedan jag läste Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray. Hade lyssnat till P1s dramatisering och blivit påmind om Wildes subversiva, sugande text. Oron och rädslan. Spegelns förrädiska krafter. Simon Callow menar att Dorian Grays särställning beror på hur texten ofrånkomligt ekar av författarens eget liv. Om man, liksom jag, förförts av Wildes levnadsbana finnes information, kuriös såväl som annan, i Callows artikel i The Guardian.

I am all of yourselves

Om ni liksom jag var dag tackar er lyckliga stjärna för att författarskap som Clarice Lispectors finns kan kanske information om en ny biografi intressera?

WHY THIS WORLD
A Biography of Clarice Lispector
By Benjamin Moser
Oxford University Press.

Dwight Garner recenserar för NYT i "Writer’s Myth Looms as Large as the Many Novels She Wrote".

Utdrag ur Why This World.

+ "An Enigmatic Author Who Can Be Addictive", Julie Salamon, 2005.

En tidigare anledning till tacksamhet är givetvis de fyra böcker av Lispector som Tranan givit ut de senaste åren.

Oförädlad essens

Tidigare i våras hörde jag, i P1:s Livet och döden, en intervju med en kvinna som drabbats av en reaktiv psykos. Hon hade under flera års tid arbetat hårt med att försöka ge sin autstiska son ett värdigt liv, hon var totalt utsliten och pressad och det slutade i ett bristande. Tvångsintagen på psykiatrisk avdelning. Jag håller programmet Livet och dödens förmåga att skapa näst intill magiska stämningar högt, och jag har berömt det flera gånger förr. Om jag inte minns fel varvades inslaget om kvinnan med ett om en ung man som hamnat i ett slags mentalt limbo en natt i en fientlig afrikansk stad. Stämningen programmet utsände var tät nog att skära i. Reportage om kvinnan ville inte lämna mig och jag tänkte på det mycket efteråt. Av en slump fann jag häromdagen boken Det räcker inte med kärlek av Jenny Lexhed, och jag insåg att det måste vara samma kvinna. Av ett flertal anledningar, som ärligt talat har varierande relevans, värjer jag mig för den omåttligt populära genren av självupplevda historier. Allt för ofta doftar de pengar och kommers, en av självlysande färger sminkad verklighet. Denna gång gav jag det en chans, och med författarinnan i åtanke tynger det mig att jag inte blir övertygad. Det räcker inte med kärlek är utom alla tvivel en djupt berörande, sorglig såväl som hoppfull och framförallt viktig bok. Historien är stor, avgörande. Barnet och mamman. Lexhed är dessutom en duktig skribent. Skarpt berättar hon om framgångar och bakslag, om hur liten och stor människan och livet kan vara. Det är upplyftande att läsa om hur deras strävsamma kamp ger resultat och hur de utvecklas och växer av de förutsättningar som ges dem. Efter ett par kapitel är jag trots detta negativ. Den direkta anledningen därtill är att boken inte tycks ha genomgått en redaktionell process. Plötsligt börjar upprepningarna falla ner i strid ström, på ett sätt som blir nästan komiskt. Personerna som omger familjen beskrivs som helt okända för läsaren om och om igen. Rummen familjen byggt ovanför garaget presenteras igen. Sonen beter sig så och så i den situationen. Och jag tänker: men jag har redan läst detta. Texten förefaller helt enkelt ha blivit sammansatt av separata delar som bearbetats var för sig. Att de sedan skall fungera ihop och flyta på narrativt tycks ha glömts bort.
Vad som blir kvar när jag läst ut boken är iakttagelsen av hur mycket mer intaglig Lexheds historia blev i inslaget jag hörde på radion. Där var på något sätt essensen bevarad och förädlad. Med lite mer lugn hade troligen Det räcker inte med kärlek lyckats bättre i den riktningen.

"Life is so meaningless we might as well try to make ourselves extraordinary."

Study after Velazquez's Portrait of Pope Innocent X, 1953
Francis Bacon

Första gången jag såg ett verk av Francis Bacon, jag tror att det var på Neue Nationalgalerie i Berlin, blev jag fullständigt slagen. Kontextuellt ovetandes naglades jag fast där framför bilderna, som ett barn fångad av en allomfattande fantastisk värld. Jag visste inte vad jag ställts inför, vad jag såg. Det borde ha varit någon av triptykerna från 60-talet, mest troligt i något nära den röda nyans Bacon älskade att använda. Köttslig vildhet. Horror. Ett känslomässigt uttryck långt långt över det förväntade. Än idag är Bacon tveklöst en av de moderna konstnärer jag uppskattar mest. Hans värld tycks inte ta slut, hans känsloproduktion ständigt hemlighetsmässigt fördjupande. Vandrande runt i ett gediget 1900-talsrum på något museum, i dessa rum fyllda av genialitet, bjuder mig ändå få verk samma fysiska ilning.
Som om det inte vore nog eller som en given orsak fascinerar Francis Bacon som människa i konkurrerande grad. Denna extravaganta levnadskonstnär gjorde till sin uppgift, i någon slags skyldighet till sig själv, att leva livet fullt ut, att bebo alla rummen. Maken till regellös inställning är svårfunnen. Hans filosofi var att flyta. Låta det som händer hända. Det beundransvärda är att det inte bara är ett statement för Bacon, utan att han lever upp till det, hela livet, orädd.
Med en miserabel uppväxt, förskjuten av sin far vid sexton års ålder bland annat för sin förkärlek till moderns underkläder, påbörjas resan, och i tjugotalets Berlin och Paris skolas den unge Bacon i utlevelse och estetik. Det är under denna första del av livet som Bacons särdrag skapas, de som jag tror gjorde honom till en så enastående konstnär. Å ena sidan tycks Bacon ha varit av sten. Kväll efter kväll hittas han drucken bortom sans helt sönderslagen av sin partner Peter Lacy i någon av Tangers mörkare gränder, för att ta ett tydligt exempel. Från faderns destruktiva metoder och därifrån vidare tar och tål Bacon allt. Och han ger också ofta prov på en rent rasande ilska, en råhet. Å andra sidan finns det samtidigt en högst pålitlig glädje och sensibilitet. Han ler, han ser och, om jag tillåts ta det vidare i stavelserna, han vill ha mer. Han söker ständigt nya vackra älskare, mer alkohol. Han tar självdestruktionens nivåer högre. Och ändå, han är socialt trimmad, glad och omåttligt generös.
I Francis Bacon – Anatomy of an Enigma lyckas Michael Peppiatt i sin uppgift som Bacons biograf. Han har inte skrivit en biografi över en av de stora konstnärerna som lyfter och får ett eget liv som text betraktat. Men han har på ett lovvärt korrekt sätt fångat många viktiga essenser. Han har kontextualiserat och ifrågasatt, skrivit fram ett komplext liv, och han har inte minst betraktat med en ärlig blick. Med på köpet får man också en njutningsfull genomgång av det modernistiska Europas mest blomstrande konstkretsar. Mest beröm vill jag ge åt Pappiatts sätt att behandla den oerhört knepiga balansen mellan det vi vet om Bacon och det han ville att vi skulle veta. Det faller sig naturligt att en karaktär som Bacon får en aura av myt kring sig. Hans flärdfullhet och hans provokationer utgör material för många chimärer, något som går upp för en ju mer man läser om honom. Bacons konstnärskap var aldrig, tror jag, skiljt från hans eget liv, hans reella dagar och det är just det som blir bekymret. Peppiatt har inte bara många goda bevis på att Bacon bokstavligen skapade myten om sig själv, han håller också ett handfast grepp om problemet. Genom att vrida på de olika bilderna av karaktären Bacon är man som läsare hela tiden medveten om konstnärens skapande spel. Med många års vänskap som grund, ger Peppiatt över det hela ett mycket kärleksfullt och respektfullt porträtt av She, som Bacon ibland kallade sig själv. Tredje delen av biografin, den som behandlar perioden 1963-92, blir tack vare Peppiatts egen erfarenhet den del där Bacon syns tydligast. Ännu en pusselbit till de skrämmande bildernas förföriska kraft har lagts till, utan att tumma på Bacons själfulla integritet. Så var landar jag? Om man inte tagit del av Bacon tidigare, börja med att se bilderna! Läs sedan Francis Bacon – Anatomy of an Enigma.

Med Francis i tanken ämnar jag flyta med på en hemlighetsfull helgtripp till Uluwato. På en klippa hundra meter över havet finns ett omtalat tempel, vy ut över lika omtalade surfvågor och indiska oceanens storhet samt en pool att slumra vid. Dekadent så det förslår, det skulle han ha gillat.

à propos, Ekelöf och potentialitetsregister

Någon gång under 60-talet skriver Gunner Ekelöf i en anteckning om påverkning:

"Det är en total och beklaglig missuppfattning att endast litteratur, eller huvudsakligen litteratur, kan påverka litteratur. Man kan säga att det är en obegåvad missuppfattning. S.k. formstränghet kan en poet om någonstans lära sig i musiken och varför inte i arkitekturen, åtminstone vissa slag av arkitektur. Vad han kan lära av måleriet är fullkomligt oberäkneligt, för måleriet är självt en skola i hur man uppfattar, ser livet och företeelserna omkring sig. Denna skolning i att se innebär samtidigt en skolning i att återgiva, att välja bland tusen möjligheter det som man anser värt och väsentligt att återgiva. Och detta i sin tur är en skolning i personlighetens potentialitetsregister, den egna valfrändskapsvärlden, nyttigheten och nödvändigheten att framhäva detta i stället för detta andra. Inte på bekostnad av detta andra, för sådant kan detta värdeväljande aldrig bli. Den instinktiva känslan av ändamålsenlighet är utslagsgivande. Omistligt kallar vi det allra ändamålsenligaste men enbart och i och för sig är detta omistliga inte heller nog utan måste omges med ett hov av lägre men lika nödvändiga funktioner som tenderar mot det och framhäver det. Detta är visionen. Visionen är ett försök att konstnärligt, i bild, ton eller ord konkretisera det vi djupt saknar."

Resonemangen fortsätter därefter vidare. Eftersom jag ägnat mycket tid i veckan åt tankar kring litteraturens bildlighet får Ekelöfs formuleringar mig på riktigt gott humör. Anteckningen fann jag av en slump i En självbiografi, i Bonnier klassiker-serie.

To wait and wait for him to eventually say something to you

Ännu läst Ford Madox Fords Sorgligaste av historier? Om icke, finn den antikvariskt och ge dig i kast, jag tror få ångrar sig. Hos Granta finns en essäistisk brevväxling: "After the Affair", om Jean Ryhs och Ford Madox Fords romaner efter deras gemensamma historia. Alexander Chee och Maud Newton står som skribenter.

Never knowing when to take him seriously is part of his design.

Så igen denne Ballard. I ett samtal med Richard Prince. Inte den enda fiktionsanklagade biografiska uppställningen, men onekligen en av de mest läsvärda. Om händelserna som de diskuterar är sanna eller ej låter jag vara osagt. Gå in och avgör själva!

"Prince: In a way my situation for the last three weeks has been classic. It's true. Something you read about in the newspapers. And if I can make any sense out of these weeks in the air, they won't seem so random and meaningless as I first thought they were. That's what I am trying to do now. Make sense.
Ballard: It's almost like you've been in an atrocity exhibition. British Airways represents itself as another perfectable, meaningful world. You find yourself enshrined in this Homeric journey, having to test yourself against vast scientific and technological systems that began to unwind the moment you were born, and here you are trying to unwind them even more."