Sidor av skuggor

Christos Tsiolkas roman The Slap bygger sig fram runt en händelse, ett ögonblick i tiden som stannar till och förändrar. Under en trädgårdsfest med tillhörande barbecue slår en vuxen man till en treårig pojke. Barnet är ett krävande bortskämt ensambarn i en familj präglad av dysfunktionalitet. Mamman ammar fortfarande envetet, mot den alkoholberoende pappans vilja, och pojken är van att vara den enda som bestämmer och sätter ramar. När pojken leker med ett annat barn under tillställningen och det uppstår en hotfull situation - inte kvällens första skall tilläggas - där den lille envåldshärskaren precis ska slå till sin kamrat med en klubba reagerar den andres pappa. Han slår helt enkelt först. För att skydda sitt eget barn säger han. För att våld är hans språk inser läsaren. Tiden fryser. Snart är dock ett maskineri av poliskonstaplar och vänner som väljer sida för eller emot i full gång. Situationen är inte på något sätt enkel. Skall gamla vänners förtroende gå före släktskap? Äktenskapliga skyldigheter före behov av stöd? Var familj i dramat tycks ha en historia bakåt av mer eller mindre explicit våld och som läsare tvingas jag om och om igen att ändra mina slutsatser vad gäller rätt och fel.
Historien berättas i åtta längre kapitel, alla utifrån olika karaktärer som varit närvarande då slaget riktades. Mycket snart blir det även klart att The Slap gör en stor sak av sexualitet. Från alla håll kommer uttryck av en slags översexualitet, med tvivelaktiga ålderskillnader, utnyttjanden, otrohetsaffärer och obekväma fantasier som återkommande inslag. Det tar ett tag innan man vänjer sig och kanske, om man väljer det, förstår det som en viktig del av ett uttryck. Gränsen mellan våld och sexualitet kan vara hårfin, och det är genom denna sköra balansgång författaren många gånger fångar sin beundransvärda laddning i romantexten. Här formas febern. Här skriker händelserna till. Fylls med skam och vrede. Jag har svårt att se att det skulle vara i det grekiska som klimatet hör hemma. Snarare fångar Tsiolkas upp en allmän bild av hur det kan gå till när grupperingar av människor inte drar jämt, inte kan fungera, hur mycket det än är önskvärt från respektive läger. Kanske säger han också samtidigt något om hur den australiensiska populationens divergens ser ut? Tsiolkas prosa är lättillgänglig och smått beroendeframkallande. Man vill vidare, inta nya positioner och se nya perspektiv. Man vill förstå vad som egentligen hände, kartlägga skuldens placering. I slutändan är det inte i själva slaget som spänningen ligger, utan i utvecklingen hos personerna runt det. Genom att gestalta dessa inblandades skuggsidor, tabubelagda tankegångar och ansvarslöshet, blir fokus snarast av ett psykologiskt slag. Många gånger blir man arg och äcklad. Andra gånger uppstår istället, till ens stora förvåning, sympati. Med sina nära 500 sidor håller The Slap genomgående en imponerande hög närvaro. Spännande, engagerande, provocerande. Och dessutom är läsningen underhållande, i ordets uttänjt generösa betydelse.

Andra mer definitiva uppdrag

Nästan kommit av mig känns det som, hur var det nu man gjorde, hur skrev man. Det får bli ett snabbt prövande. Medan många andra vältrade sig afrikanskt i bokhögarna, lyssnade och inspirerades, funderade och vandrade runt bland diverse informationspunkter, låg jag ett par industriområden längre bort på Mölndalsvägen, högt i ett höghus, och längtade ur min sjukhusskjorta och dit i ögonblick. Afrika. Litteraturens Afrika. Lurade över allt som missades och som gick att missas. Väl hemma igen letar jag runt bland det andra skrivit om helgens händelse och ser fram emot nästa års tyska färger. Läser i Karavans nya dubbelnummer och blir tillfreds. Lär mig i efterhand. Härutöver har jag påbörjat läsandet av den omtalade australiensiska The Slap av Christos Tsiolkas. Efter 78 sidor är jag väldigt mån om att fortsätta. En uppriktig, lite brutalt realistisk skildring av ett slag mot ett barn, utifrån åtta olika perspektiv. Hur givande kan det ibland inte vara med goda rekommendationer från andra goda läsare...

Världsmedborgarsstämning

Har påbörjat läsandet av den så vitt uppmärksammade, och uppskattade, The Boat av Nam Le. Lite smått cyniskt och fullständigt ogrundat inleder jag med misstänksamhet. Orolig över att den inte skall hålla mig intresserad, eller att den skall vara så där ungdomligt rapp som man har sett många exempel på de senaste åren, lite etniskt skruvad eller lite bonde i stad-lustig. Men jag behöver inte många rader för att bli så gott som övertygad om att jag befinner mig i händerna på en språkskicklig, genomtänkt och insiktsfull skribent. Här föregås mina farhågor, ventileras eventuella läsarmotsättningar, sysslas med stil. Angenämt helgsällskap således.

Word Shaker

Inledningsvis var jag skeptisk. Lite grinigt inställd nästa. Hur jag övermättats med, och tjatat om, dessa säkert välvilliga men likfullt tålamodskrävande barnslerier. Pluttiga, underifrån killande, balanserande där på staketet. Kanske vuxenbok, kanske ungdomsbok. Nej, det är en ungdom det handlar om, som kanske berättar, men det Är en vuxenbok. Yeah right. (Inget ont sagt om ungdomsböcker per se.) Men det där har jag sagt nog om egentligen, denna min bittra ådra vad gäller just den genren. Så hände det sig nyligen att under en vecka sa två av varandra oberoende medelålders män till mig helt oprovocerat att Markus Zusaks The Book Thief var den vackraste bok de någonsin läst. Möjligen kunde jag se på dem att de var så där dagen efter utläsningsupprymda, när man inte helt väger sina ord, men budskapet var ändå tydligt. Det var uppskattande.
Jag påbörjade. Och som jag anat var anslaget genast där. Första rubriken innehåller ordet choklad. Men ganska strax fanns bland allt listande och finurligande en ton som sög inåt. Orden som valts. Tystnaden som uppstått. Döden berättar. Döden ser himlens färger skifta, anta olika nyanser då olika människors själar skall plockas upp. Han greppar om dem och för dem ut ur den kallnande kroppen. Håller dem varsamt i sin famn och går sin väg. Under det andra världskrig som utgör tidslig spelplats har Döden alltför mycket att göra. Det uppstår något i ett möte med en flicka. Döden hämtar hennes bror vid ett tåg på väg till München, den kommunismanklagade modern skall lämna sina barn i tryggare händer. Bara flickan, Liesel, kommer fram. Döden möter Liesel och kommer att minnas henne, hennes sätt att se, uppleva närvaron. Kommer att följa henne och möta henne igen. Liesel landar på Himmel Strasse hos Rosa och Hans Hubermann, en svärande fyrkantigt byggd forstermoder och en läkande, änglalik fosterfader med ögon av silver. Snart har hon en bästa vän i grannpojken. Kriget rasar, rasar. Ödet vill att en ung judisk man skall behöva deras hjälp och Liesel får en livsavgörande hemlighet. Sedan var det det med böckerna. Hans lär, under sina nattliga timmar intill Liesels marddrömsmotstånd, flickan att läsa. Hon har en bok, som hon stulit från en dödgrävare på sin brors begravning. Snart har hon fler. Som hon stulit. Hon blir inbjuden till ett bibliotek av närmast hisnande storlek och karaktär, hon lär känna böckerna, språket, orden. Blir en Word Shaker.
Här lägger sig alltså The Book Thief tydligt i linjen av litteraturälskande litteratur. Och med ovan nämnda bittra ådra i tanken konstaterar jag nöjt att Zusak låter litteraturen vara ifred från allt magiskt, mystiskt, gåtfullt labyrintiskt. Litteraturen i Boktjuven är reell. Döden må fara runt och prata med fantastiska manér, men den magi som uppstår kring orden och läsandet är Liesels egen. Hänförelsen. Barnet som upptäcker. Fyller tystnaden i skyddsrummen, får tiden att gå hos de förtvivlade människorna. Historien är sorglig och hjärtskärande, ändå precis som jag anat feelgood. Värmande. Verkligen sentimentalt, men, det kan kanske vara ok. Om de där båda männen stängde berättelsen om den uppnosiga pojkflickans bravader och tänkte att det vara det vackraste så kan det vara väl. Säg inte att jag inte varnat för publikfrieriet, det är stundtals övertydligt. Men Zusak kommer undan genom de sinnerika konstruktioner färgerna, bilderna ges genom. Den eliptiska, poetiska tonen som träder fram och väcker. Att han emellanåt tillåter tystnaden vara beskrivningarnas viktigaste komponent. En bok att försvinna i, att kanske tröttna på och ändå behöva, vilja läsa vidare i, att stänga in sig med.

"Böcker har aldrig utgjort något oöverstigligt hinder"

Än en gång en intågande snöande afton och jag ser fram emot läsandet. Eftersom jag nu inte oroas av det parallella inleder jag med en stund i den vad det verkar lysande, stillsamt reflekterande romanen Lockbetet av serbiske David Albahari. Den kräver sakta, lyhörd, medveten läsning och när jag senare kommer att bli för trött, jag vet att den stunden kommer att inträffa, går jag lugnt över till den publikuppmärksammade Boktjuven av Markus Zusak. Påbörjad igår, inför den lediga helgen, och en bit in har jag nog charmats av den hårt arbetande berättarröstens vindlande ordkonstruktioner. Visst är han pretentiös (och gud förbjude tecknande, fetstilt, listande, textsideuppbrytande frigjord) men än så länge inom överkomliga gränser för att värmen i lättlästheten ändå skall sprida sig. För mig får det nog gärna vara mörka vinterkvällar ett tag till, så känns det idag.