Lånar mänskliga tankar på advent

"Det slog mig en gång att en människa visserligen är barn till sina föräldrar, men att dessa två i sin tur är barn till sina fyra föräldrar, som i sin tur är ättlingar till de åtta personerna i tidigare led... Man behöver bara räkna vidare i ytterligare något dussin generationer för att hela mänskligheten i all dess ofantlighet ska ingå i samma krets. Vi har alla vårt ursprung i en enda gemensam förfader. Enkel aritmetik visar att den vackra förhoppningen som uttrycks i det kinesiska talesättet "vi är alla bröder" inte bara är tomma ord, utan stöds av biologiska bevis. I teorin är vi alla hela mänsklighetens avkomma, och varje individ bär på ett koncentrat av de egenskaper som mänskligheten har samlat på sig under dussintalets generationer. Så är en människa då en egen individ? Är hon bara en människa?"

Ur Maqiao (Maqiao cidian)
Han Shaogong
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Panache, 2009

When Autumn Came

This is the way that autumn came to the trees:
it stripped them down to the skin,
left their ebony bodies naked.
It shook out their hearts, the yellow leaves,
scattered them over the ground.
Anyone could trample them out of shape
undisturbed by a single moan of protest.

The birds that herald dreams
were exiled from their song,
each voice torn out of its throat.
They dropped into the dust
even before the hunter strung his bow.

Oh, God of May have mercy.
Bless these withered bodies
with the passion of your resurrection;
make their dead veins flow with blood again.

Give some tree the gift of green again.
Let one bird sing.


Faiz Ahmed Faiz (1911-1984)
Översättning: Naomi Lazar

Lagi

Ett nytt nummer av Stig Dagermanpris-vinnaren Karavan är i görningen. I detta nummer återkommer man till Istanbul, diskuterar indisk lyrik och Derek Walcotts Omeros, för att nämna ett par av innehållets riktningar. Stort fokus läggs också på Rwanda. Gert Lundstedt skriver om vårens aktuella böcker i ämnet (Antilopernas list och Vi vill bara upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer). Man finner även en presentation och texter av den rwandiska författaren Véronique Tadjo.

Nyligen gav Leopard förlag ut andra delen i den indonesiske författaren Pramoedya Ananta Toers Burukvartett: Ett barn av alla folk. Vid minsta anknytning till Indonesien är den ett måste, men även annars är den synd att missa. Denna legendariska kvartett ger en fantastisk blick in i den asiatiska koloniala förändringstiden. Den är skriven med ett personligt, varmt tilltal och berör livets allra mest väsentliga ämnen. För närmare presentation hänvisar jag till min längre och mer djuplodande recension i nya Karavan.

"Hon bad innerligt att Satans kula måtte ha träffat honom i en vital kroppsdel"

Yun Hûng-Gil
Regnperioden (1980)
Changma (Regnperioden), Ttaelgam (Bränslebrist), Tottaedo (Vind för våg)
Översättning: Ahruyn Gustavsson och Leif Gustavsson
Tranan förlag, 2009

Jag har läst tre kortromaner av den koreanske författaren Yun Hûng-Gil, samlade i boken Regnperioden från Tranan. Och som man brukar säga, läsningen är att träda in i en annan värld.

Perioden under och efter Korea-kriget är tiden för bokens händelser. Titelnovellen berättas av en pojke i en fattig by. Utifrån familjelivets principer vecklas sakta verkligheten i krigets 50-tal fram. Instängda i det trånga hemmet av de oupphörliga regnen, blir konflikterna och rädslorna, men också tilliten och värmen individerna emellan, tydligare. Hur, när det kommer till de avgörande stunderna, mormor och farmor ändå förstår varandra, sväljer stolthet och blir till de människor de är. På samma sätt träder man i Bränslebrist in i det intima tugget, förförståelsen och obekvämligheten mellan en far och en son. Fattigdomens vedermödor. Vad man gör för att ändå få dagarna att fungera. I samlingens avslutande kortroman, Vind för våg, är det en grupp prostituerade kvinnor i ett Korea efter kriget som blir den mänskliga scenen. Amerikanska ”negrer och blekfisar” är på väg hemåt och kundtillströmningen allt glesare. Någon kvinna blir gift och får följa med. De allra flesta av dem blir det inte. Drömmen och avsaknaden av respekt, den dubbla känslan, inför detta land där långt borta. Erena, en fräknig, reslig 24-årig representant ur skaran går och ser Rocky på bio, och ser sin Ben som nyligen lämnat Korea, i alla filmens delar. Uppgivenheten och insikten om livets krassa regler genomsyrar kvinnornas samtal. Inga konstigheter, det är så det är. Och ändå. Viljan till en annan riktning.
Regnperiodens tre delar är sammanlagt vackra och enkla. Samtidigt är den njutningsfulla upplevelsen av att läsa boken, och för all del liknande böcker, svårbeskriven. I all sin stillhet. Textens bedrifter har med subtila saker att gör. Stämningslägen, ögonblick. Ljuden. Dofterna. För att ge ett någorlunda fungerande exempel, har jag sällan tidigare upplevt monsunens totala grepp så väl i litterär form. Den täta, tunga, drypande fukten. Kroppen och tryckvärmen. Med det till sitt yttre ofta så avskalade och lättvägande språket, och med de ofta vardagligt enkla till synes obetydliga händelserna, är det istället i regnets övertag, i rädslan, i häpnaden hos det barn som alla tror sover, eller i den ärrtäckta huden hos den unga pillerberoende kvinnan, som substansen går att finna. Mättnaden. Det händer att man stannar till inför formuleringarna, dessa vindlande symbolladdade naturbeskrivningar. Men inför formuleringarnas logik, inför deras inneboende världar, gör jag det om och om igen. Vad betyder dem? Man förstår att dem betyder, men man förstår inte alltid vad. Vad betyder det när den gamla kvinnan frågar om han gått, när hon vaknar upp efter att hon svimmat då en stor väldig orm dök upp strax efter drakens timma när hennes hemvändande son väntades. Denna väldiga orm, som bara rörde sig ner från sitt kramptag om trädstammen om man eldade lite av moderns hår och den nåddes av den doften. Jag vet inte. Inte helt. Men det räcker för mig att bara få förföras och svepas med av denna så ovanliga ton av litteratur.

Förmiddagsspekulation

Solo, Rana Dasgupta (Recension)
The Immigrant, Manju Kapur (Recension)
The Vagrants, Yiyun Li (Recension)