exile

"It is always possible for a person to enter himself or herself, to look deeply inside where the soul is like a barren wasteland. Desolate places and self-exile are among the most common of life's territories; they are the most familiar path to violence, and the most direct result of violence."

(Documenting the Unfamiliar Self and the Non-self: Rongrong & inri, Posted on November 15, 2006)
Ur Ai Weiwei's Blog, Writings, Interviews, and Digital Rants, 2006-2009.

3

1. (Smartest woman)
2. (Sammansatta dokument)

3! (Don’t come looking for me again. I won’t co-operate.)

Mellanmänskligt

Märker att jag vissa dagar, under innevarande period (tänker jag och märker att jag väljer att se det som just en period, det vill säga något som har med tid att göra och som har en tänkt ände), ägnar mig åt ett slags preventivt bloggande. Planerar på ett nytt sätt. Detta vill jag skriva om, och detta andra kan jag nämna i förbifarten. När så en stunds stiltje uppstår skyndar jag mig att lägga ut en rad om det där som endast skulle nämnas. Och allt som oftast fylls eftermiddagen av annat än det där längre skrivandet. Så kan det gå. Så får det vara. Tänker jag.
Två hastiga länkar just nu alltså: Ai Weiwei och Joakim Stenshäll. Oerhört intressant. (Den senares sätt att som material till sin avhandlingsplan använda fiktiva recensioner från framtiden är lysande. Och Buber och Bachtin. Det här vill jag läsa!) Vad eftermiddagen erbjuder återstår att se.

"This is castrated writing. I am a proactive eunuch, I castrate myself even before the surgeon raises his scalpel."

Det är egentligen fel att säga att frågan om litteraturens syfte, eller användningsområde, eller existensberättigande, är en fråga som jag ofta återkommer till. Den upphör aldrig, att intressera, göra sig gällande. Den pågår ostört. Frågar och frågar. Varför litteratur? Som en människa som läser behöver man inte övertygas, man vet Att den är berättigad. Men likväl kan dess funktioner och värden omformuleras eller rent av behöva omformuleras i sina stunder.

Läs Murong Xuecuns tal. Gör det. Gör det.

Enhandskommentar

Sällar mig till den brett förekommande känslan av att det kanske är lite sent. Inte för att han inte är värd, det är han, men det var ändå med viss förvåning jag mottog beskedet. Till skillnad från exempelvis Lessings utnämnande. Har än så länge endast läst Bockfesten, när den kom ut i början på 2000-talet. Minns rysliga bilder och verkligt obehag, i ett lättillgängligt och drivet litterärt rum. Att jag är glad att priset i år går till den sydamerikanska kontinenten och det spanska språket är självklart. Och personligen tar jag det hela som en angenäm uppmaning att ta mig tillbaka i tiden och läsa de tidiga, stora. Gärna.

Dessutom!

"har alltså både en inre konsekvens och en ytterst väldefinierad uppsättning förbindelser till den dominerande kultur som omger den"

Om man letar efter Tusen och en natt, översättningar och utgåvor, bakgrund, ursprung, forskning hamnar man först i schlagervärlden (finns tydligen en sång). Det är på något sätt en indikation. På att saker och ting inte står helt rätt till. Kan det verkligen vara så att den svenska översättning och det urval som finns att tillgå är från 50-talet och från franskan? Det verkar inte bättre. Tog fram pocketutgåvorna i Delfinserien. Ville närma mig. Av alla dessa klassiker, av alla dessa inbjudande måsten stod verket långt fram i ledet. Dags. Lusten övergår i vilja till närläsning i jakt på felslut och fördom. Infärgning. Med så många goda översättare verksamma måste väl snart något förlag förstå det totala i bristen? Som om vi tänkte nöja oss med en utgivning från till exempel tjugo år före Saids Orientalism?

Varför fortsatte riskera livet var en gåta

Det absurda, skriver Camus, skriver Lotass, uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad. Med erfarenheten av det absurda blir vanan att handla som om saker och ting hade en mening plötsligt underkänd och tillvarons grundvalar skakas. Leandoer gissar att Volodine beskriver post-exotismen som: litterärt parallelluniversum där oneirismen och politiken är motorn i varje fiktion. Oneirism betyder helt enkelt drömtydning. Vill läsa ungersk litteratur från 1964. Lär mig att anamnes kommer från grekiskans hågkomst. Och sedan skriver Cărtărescu av Manns: I denna tillvaro finns sist och slutligen blott ett problem: hur skall man höja sig? Hur skall man nå ut? Hur skall man spränga puppan och bli fjäril? Tänkte Chuan Tzu så?

Människan skapar orden, orden skapar människan

Rubriken ovan kan, om den hade fått stå på en enda rad, skapa en bild som kan förefalla symmetrisk. Slutet är början är slutet. Timglasspeglad, vändbar, som om fraserna möter varandra ansikte mot ansikte. Därför passar rubriken väl till ett inlägg om en nyläst bok. Visserligen är jag upprörd över mitt eget klanteri vad gäller språklig korrekthet, eller över ett grovmaskigt redaktionellt filter säger somliga, men jag vill ändå länka till ett par rader jag skrev om Han Shaogongs roman Maqiao häromdagen. Den är nämligen en bok ur höstens utgivning som man inte skall förbigå och därtill en hård klapp av högsta nivå. Man småskrattar och njuter läsningen igenom, över dess rikedom och lätthet och över Shaogongs språkliga makramé. Romanen sätter också igång tankar kring formens förmåga att på de mest sinnerika sätt leta sig in i innehållet och utmana förståelsen.