Polska vibrationer

Här är det fortsatt magert vad gäller bloggande och läsande och att hålla sig uppdaterad rent allmänt. Inte mycket att tillägga. Men istället för att beklaga mig och ivrigt be om tips på hur man dealar med frustration över att inte läsa, en tanke eller två om språk. Med den vidögda, totala fascination jag har inför just språk borde jag kunna minst tjugo vid det här laget. Men icke. Idag hade jag dock tillfälle att umgås ett par timmar med en i mina ögon väldigt polsk dam från Polen. Hon kunde någorlunda tyska som jag förstod det. Ingen engelska. Min egen tyska har på inget sätt nått några svindlande höjder ännu, tvärtom avstannat och blivit lite rädd. Så här var vi då, Ursula och jag. Med våra gester och försök. Lite svenska, engelska, tyska, polska, franska. När språksituationen utmanas till ett sådant virrevarr händer de underligaste saker. Ur munnen kommer, i mitt fall, indonesiska fraser jag trodde var glömda sedan länge. Holländska ur Ursula, hon hade visst arbetat med någon som bara talade det. Där står man, och halvt förstår varandra. Och när det inte går försöker man med samma ord om och om igen, som om det skulle kunna nötas in till klarhet. För att få fram lite vibbar var jag tvungen att prata (typ) om Gombrowicz och Szymborska. Hon blev glad, men kom inte på någon svensk att kontra med så vi nämnde Nobelpriset istället. Jag skall studera ihärdigt om kvällarna, nästa vecka ses vi igen.

"Kanske menar böckerna att läsaren genom dem skall hitta förklaringen till verklighetens underliga uppförande."

Läser senaste Peter Pohl på uppdrag och tänker på språk. Hur det kan flöda. Hur det kan producera, verkligen så, människor. Det är ingen tvekan om att texten författats av någon som skrivit mycket. Det finns en vana, en självklarhet. Och en djärvhet. Här skriver han eländespornografi, som någon skulle ha kallat det. Och trots att svärtan kan vara väl svart, alltså på gränsen till för mycket, håller han texten i en tydlig fast hand. Tätt och mycket. Oresonligt och lyhört. Jag får över bordet frågan om jag gillar boken jag läser. Hm, det är inte min typ av bok svarar jag. Inte alls. Ändå tycker jag om att läsa den. Med det här språket som tvingar in mig i en förstående position. Som kommunicerar med mig. Målar upp sina bilder och för fram det det vill ha sagt. På ett sådant språk lyssnar man.

"det finns sol och luft, det finns moln. Och däruppe är himlen blå. Och bakom den kanske det finns sånger, kanske renare stämmor..."

Kan inte låta bli att lägga ut ännu en bild. En salig variation. Funderar under förmiddagen på litteratur och färg. Tänkte att jag vill läsa en vit bok, eller en i ljust grått. En bok som är sval och ren, som går jämt upp med den stigande himlen och den klara luften. Jag talar alltså inte om omslag, utan själva atmosfären. Om det går att se färger i betydelsen. I rummet. Det handlar nog om språk. Skulle vilja få ett vitt språk rekommenderat.

Språk som en dröm

Mitt bland alla tyska nya ord som jag har gett mig i kast med, som skall in där och fastna, påbörja betydelsen och gå vidare in i den på riktigt, dyker tankar om språkets möjlighet att beskriva upp. Att äga världen genom ordet. Närmar sig det poetiska ordet, det öppna, oinringade. Om det finns ett sådant? Hur skulle ordet kunna inneha en sådan frihet om det samtidigt skall representera, stå för något, fungera språkligt? Hur skall man förhålla sig till gränsen mellan det abstrakta och det konkreta, eller snarare kanske det tekniska och det konstfulla? Det som rör sig. Och den (med Mrs B) hastigt dryftade satsen av det möjliga genom det omöjliga återkommer, om än ur en annan vinkel. Ibland känns språk som en dröm. Söker respons och finner i Lispectors Levande vatten. Hon skriver: "För nu menar jag allvar, jag håller inte på och leker med ord. Jag förkroppsligar mig i de vällustiga och obegripliga meningar som slingrar sig bortom orden. Och en tystnad stiger subtilt upp från sammanstötningen mellan meningarna. Skriva är alltså det man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord. När detta icke-ord - mellan raderna - hugger betet har någonting blivit skrivet. Har man väl dragit upp »mellan raderna« kan man lättad kasta ordet. Men där upphör analogin; när icke-ordet har svalt betet har det låtit det uppgå i sig själv. Räddningen är då att skriva förstrött. Jag vill inte känna den fruktansvärda begränsningen som det innebär att leva enbart av vad som kan vara begripligt. Inte jag: jag vill ha en uppdiktad verklighet."