Weeks

Förutan

Det är en underlig upplevelse att vara utan sina böcker. Där är de, packade och sorterade, kvar i Sverige. Och där är inte jag nu. Jag tänker på dem lite som vore de varelser. Det är såklart en fantasi, men det skapar ändå en viss stämning, såhär, långt borta. Samtidigt finns det faktiskt en tjusning i att vara begräsad till någon decimeter eller två vad gäller läsbart i hyllan. En inringning. Ett fokus. På de få svenska titlar jag fått med mig än så länge. Under promenaderna stannar jag utanför bokhandlarna och begrundar de tyska i fönstren. Jaha, så heter Orons bok på tyska.

"ett obestämt eller kanske ändlöst antal"

Under veckan är jag i full gång med att gå igenom två gamla förråd som skall tömmas. Svart sopsäck efter svart sopsäck åker till tippen, fulla med sådant som jag inte visste att jag hade. Och när man väl kommer igång är det så hotande lätt att slänga. Känslan av att närma sig en renhet infinner sig. En slags avtyngnad. Luft. Nu har jag dessutom nått så långt in i kökkenmöddingarna att jag finner papperspåsarna med böcker. Man vet att det är högst tabu att Slänga Böcker, men det finns faktiskt gränser. Fuktpåverkade pocketböcker och dylikt får gå, nu när antikvariaten inte längre har råd med osorterade hyllmetrar. Samtidigt finner jag glömda skatter som tidig Bakhållutgivning och Beat. Samlad dikt av Stig Larsson. Walden. Och plötsligt känns det, oroande och glädjande, som om Biblioteket växer när syftet var precis det motsatta...

I samma anda läser jag buddhistisk pilgrimslitteratur från Korea om kvällarna. Luftigt och tyngdlöst.

"men att Biblioteket kommer att förbliva: upplyst, ensamt, oändligt, absolut orörligt"

Har fått anledning att återvända till (för vilken gång i ordningen?) och begrunda Jorge Luis Borges text Biblioteket i Babel (La Biblioteca de Babel, 1941). Jag läser och stryker under. Pauserar. Fortsätter. I min utgåva sträcker den sig över tolv sidor. Tolv sidor. "Universum (som andra kallar Biblioteket)" inleder, och det är just det. Hur skall man som läsare, eller som människa, förhålla sig till den tvetydigheten? Hur skall man kunna behålla omfånget av allt som finns i de korta raderna om det faktiska biblioteket? Det är en så fullfjädrat utvecklad symbolik att begreppen snart snurrar. Höjden på hyllorna överskrider knappast en ordinär bibliotekaries längd heter det. Att speglarna argumenterar för att Biblioteket Inte är oändligt och att ljuset de utsänder är otillräckligt och outsläckligt. Outläsliga bokstavkombinationer, men på näst sista sidan till det av berättaren hänvisade sammelsuriet går det att läsa O Tid, dina pyramider. Och en bok, "Bokens människa", trodde man, som innehåller sammandrag av alla de övriga. Biblioteket i Babel är kanske den tyngsta texten som finns tänker jag, tung som i ofrånkomlig, absolut. Om fiktion kan räknas matematiskt måste detta vara dess stoff. Om järn kan bli poesi samma sak. Och vem är jaget? Det åldrade, skräckfyllda jaget?

Också: en god artikel om kritikern Frank Kermodes Not Entitled.

"uppfyllandet av sin högsta önskan: att äga ett rikhaltigt, ordnat och åt alla håll avstängt bibliotek"

Inför svagt stundande flytt sa min man, som i förbigående, att jag ju kunde börja tänka på, sortera, separera, paketera de böcker som skall följa med och de som skall magasineras. Han fick lov att säga det igen, förstod inte riktigt, uppdelning? Dessa mina livskläder, mina kamrater, min meditation, objekt och röster, skulle inte följa i hel trupp? Ett par dagar senare tänker jag nu att han har en poäng. Ryslig men sann. Funderar över magasineringsteknik. Man måste väl sortera så att man kan nå och veta var, när ett precist verk behöver kommas åt. Eftersom vi har bott som vi har bott de senaste åren kan jag också välja att se detta projekt som en spännande resa in i det okända. Han pikar lite men har återigen rätt; jag vet inte riktigt vad jag har. Ser fram emot ordningen...

Din, Tchoupitoulas, ser bra ut och inspirerar. Ouppackat klingar bättre än magasinerat.

"Jag tyckte att boken var så viktig att jag skrev nummer 1 i den."

Läser en intervju med Stewe Claeson i tidningen Svensk Bokhandel. Han berättar om sitt samlande och om sitt listskrivande. Hans första bok var Onkel Toms stuga. Året var 1953 och han fick den av en släkting som var hembiträde i en fin familj. Han skrev nummer 1 i den. När han senast införskaffade en bok fick den bli nummer 10747. Vissa enskilda böcker struntar han i att numrera, bekantas böcker utgivna på eget förlag till exempel. Sedan berättar han lite mer om hur han sorterar och för in titlarna i en associationskatalog, om hur han har hyrt ett förråd då han insåg att hans nya övervåning endast klarar en vikt på 325 kilo per kvadratmeter, och om 36 års samlande av tidskrifter som The Paris Review och The American Poetry Review. Jösses. Jag blir imponerad, inspirerad och något orolig över vad mitt eget biblioteksgolv mäktar med i kilogram.

582 sekunder hemma hos

Allen Ginsbergs kvickt komponerade protestskyllt är bara en av många anledningar att blicka in i Thurston Moores mångfasetterade boksamling. Namnkunnigt och välsorterat. Den ena efter den andra av den tidiga punkens litterära dyrgripar plockas fram ur hyllorna. Sympatiskt samtal och en blick in i ett helt strålande bibliotek.
(Man har lyckats lägga in del 1/3 två gånger... Om någon dyker på del 3/3, och vill visa den för mig är det varmt välkommet.) (Tack vare vänlig anonymkommentar har jag kunnat byta ut tidigare länkar till de nedan bättre och fullständiga.)

Thurston Moores bibliotek
1/3
2/3
3/3