[...] but of otherness.

Väl tillbaka i Sverige för en tid kan jag inte annat än lugna sinnet i öns vinterstormar med Isherwoods Goodbye to Berlin. Och dansk-svensk tv-deckare när nu möjligheten finns.

Form

När tid fattas att formulera text får man hänvisa till annans:

Ragnarok: The End of the Gods by AS Byatt

Mannerheim utforskade poesins puls

Sanningssägaren Stig

Närmare skymf

Typ "aldrig suttit bak på en HD förut, allra minst bakom en tjej", "jag tryckte mig mot hennes magnifika bakdel", "Folk tittade upp när denna kurviga varelse körde förbi", "jag kan knulla henne medvetslös, vilket hon helt uppenbart gillar". Om jag skall försöka minnas de mest flagranta exempel från utläsningen av Tatiana de Rosnays Bumerang. Och jag har egentligen ingen lust alls att prata mer om saken, känner mig mest underskattad, som läsare betraktad.
Historien är av enkelt slag. Två barn, en bror och en syster, förlorade sin mor under tidigt sjuttiotal. En plötslig sjukdom och mor finns inte mer när de kommer hem från skolan en vanlig dag. Decennier senare bjuder brodern sin syster på en resa för att fira hennes fyrtioårsdag. De åker till Atlantkusten, till sommarorten de inte besökt sedan moderns bortgång. På återresan skall systern precis berätta ett minne som dykt upp, när hon plötsligt kör av vägen i en våldsam olycka. Det finns med andra ord något skärrande att minnas. Historien utvecklar sig vidare. Eller är det just det den inte gör? Brodern, den ensamme, sorgsne, uppgivne halvdanna arkitekten (ja, exakt samma stansade karaktär som den i den Gavalda jag läste i våras), träffar en lite udda, individualistisk, stark och vacker kvinna (den här varianten av samma stansade dam som dök upp hos Gavalda är om möjligt sju reser värre). Långsamt byggs hans hundvalpsynkliga självförtroende upp igen och han återvänder till livet, med ett varmt och erfaret hjärta som nyförvärvat tillbehör.
Min stilla undran är: Vem vill de här böckerna, och den här boken specifikt, ha till läsare? Det är uppenbart riktat till en kvinnlig läsarskara. Eller Bilden av den typiska kvinnliga läsarskaran. Alla ingredienser av mysighet och snällhet och känslosamhet och kärlek och gud vet vad är där. Som på rad. Och det skulle nog ha kunnat fungera. Det är inte ett dåligt berättande i grunden. Istället arbetat, välkonstruerat, tempo och eftertanke i en bra balans. Utifrån den genre den hör hemma i. Men ärligt talat står jag lite som ett frågetecken inför den manliga röstens vidrigt dumma uttalanden om sin musa. Vem skall det tilltala.? Skall de kvinnliga läsarna bli inspirerade? Köpa HD, bli obduktionstekniker och bära svarta tajta jeans och boots? Som en annan Salamander? Och gärna även ha ett flertal män man väljer mellan. Vem skall göra mig medvetslös ikväll? Eller skall det tilltala den enskilde manliga läsaren som råkat sig på en mysromantisk pocket? Eller försöker de Rosnay framställa en bild av mannen som hon tror att han är? Så här tänker han, menar han, vill han. Knappast troligt. Oavsett så är det sammantaget ohyggligt provocerande. För att det i dessa stycken är så ohyggligt dumt och dåligt. Dessa rader och inställningar, i en annars fungerande historia. (Och bara för att iaf. för mig själv rentvås en aning finns det en konkret anledning till varför dessa franska rader får uppta min tid. Men även annars kan man ju ta del av dem och få sig ett exempel. På en hel del dumhet.)
Jag vet inte riktigt hur Sekwa tänkte den här gången. Eller det vet jag ju. Tredje mest sålda författaren i Europa 2010. Önskar de tänkte annat.

"the endless aesthetic and formal possibilities that the materiality of the human body offers"

Rosetta 2 (2005-2006)
Jenny Saville

Skulle verkligen vilja vara uppe länge, länge och undra över Jenny Savilles bilder. Tänker allt och ingenting. Går vilse, hittar vägar igen, vet inte. Dessa ansikten som känns som speglar utan likhet. Nåväl, andra ansvar beordrar mig till snar sömn.

world narrow

Kanske behöver man inte uppröras över VS Naipauls uttalanden? Egentligen. Det är bara snurr alltihop. Menar, vad pratar han om?

Om man börjar?

Ett par krassliga kvällar har jag sjunkit ner i läshörnan med starkt, hett te och Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner (med systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre bakom pseudonymen). Det första mysteriet i Victor Legris namn. Texten tuggar på hyfsat så här långt. Snart igenom detta "deckarmys" funderar jag på baksidestextens referens till Agatha Christie och undrar om det kan vara någat att fortsätta med, andra krassliga kvällar? Klassiska rader värda namnet? Så ovetandes kan en novis spänningsläsare vara.

"Go and fetch him"

Nyförvärv under en av helgens promenader (Berlin bjöd på tjugofemgradigt och man ville bara gå ut igen så fort man kom innanför dörren) blev W. Somerset Maughams Collected Short Stories, Volume 1. Han har gått mig förbi så länge, och när mitt sällskap gick loss bland bokhyllorna på St. George kunde jag inte låta bli. Extremt nyfiken. Jag har egentligen ingen aning om hur hans stil är, men något säger mig att det lutar åt ett enkelt rent berättande. Det vanliga livet. Det gifta paret. Den ordinära resenären. En ljus morgon. Kan det stämma?
I förordet skriver han om svårigheten för en författare som skall ge ut sina samlade noveller att välja ordning på dem. Komma underfund med vilken följd de själva föredrar, vilken som passar dem. När de är olika långa och utspelar sig vart som helst i världen. Samlingen inleds med den välkända (tydligen) "Rain", skriven 1920 i Hong Kong.

"Are you suggesting one rations one´s reading?"

Och det är jobbande och omhändertagande och ordnande och en aning frustration över att ingenting hinna. Läsa bland annat. Väljer, halvt omedvetet, små kortheter att liksom svepa förbi. Som i helgen; The Uncommon Reader av Alan Bennett. Det har pratats mycket om den till mig. Som en lustig, underhållande, lättläst liten vän, att roas och värmas av. Småle. Och ungefär så blev det. Drottningen (som faktiskt är en människa av kött och blod även hon) kommer in i läsartagen och hennes inte alltför smarta omgivning oroas. Gruffar över ändrade rutiner och spontanitet. Och det är just så där brittiskt torrlustigt som man kan förvänta sig. Värmande för någon som gillar böcker och läsning och tror på litteraturens upplysande kraft. Lite sagobetonat och revolterande. Stundtals angränsande fånigt och väl lättsamt kanske (tänker att man skulle kunna skriva samma historia på ett mer seriöst sätt och vaska fram något riktigt intressant, men nu var det inte det som var meningen här så släpp det). En liten korthet som sveper förbi. Som sådan, visst.

"a mistake ever to assume that there should be limits on what is possible"

Har tidigare haft anledning att komma in på den intermediale aktören Tom McCarthy, med boktitlar bakom sig som Remainder, Men in Space och Tintin and the Secret of Literature. Snart kommer C. Angående avantgardistisk språkkonst och McCarthys roll i sammanhanget finns ett par mycket givande artiklar:

Experimental fiction: is it making a comeback?

To ignore the avant garde is akin to ignoring Darwin

C by Tom McCarthy

beyond the reach of Time

I and our faces, my heart, brief as photos (1984) skriver John Berger, kanske var det den sextonde juli 1981: "Poems, regardless of any outcome, cross the battlefields, tending the wounded, listening to the wild monologues of the triumphant or the fearful. They bring a kind of peace. Not by anaesthesia or easy reassurance, but by recognition and the promise that what has been experienced cannot disappear as if it had never been. Yet the promise is not a monument. (Who, still on a battlefield, wants monuments?) The promise is that language has acknowledged, has given shelter, to the experience which demanded, which cried out."

överträdelse, förseelse, brott

Ett alternativ till tidigare diskuterade spänningsromaner, av skiftande kvalitet, skulle kunna vara Rose Tremains senaste roman. Det är den elfte hon skriver och den första efter Orange Prize-vinnande The Road Home från 2008. Placeringen innanför eller utanför en redan i sig vag gräns om vad som kan ringa in en spänningsgenre är på inget sätt självklar, men med mord, övergrepp och andra obehagliga inslag närmar den sig onekligen det förstnämnda.

Aramon Lunel, enslig, smutsig och försupen, bor ensam i det vackra familjehuset i landsbygdens Frankrike. En bit bort, i en modern bungalow som fullständigt förstör den annars orörda omgivningen, bor hans styvsyster Audrun. Hon hjälper honom emellanåt. Tvättar och sköter om. Men relationen är mörk, det förstår man ganska snart.

I London är antikhandlaren Anthony Verey inte längre det namn han en gång var. Han har svårt att se mening i dagarna och låter allt oftare tanken svepa iväg honom in i fantasier om de unga män han känt och umgåtts med. Han flyr till Frankrike, till sin syster Veronica och hennes i Anthonys ögon krävande sällskap Kitty. Väl där börjar han se sig om efter ett hus att åldras i, att börja leva i igen. Han hör talas om Lunels casa, men med det sinne för det perfekta som Anthony utvecklat är Audruns boplats ett allvarligt fel. Härifrån förs liven samman.

Tremains historia är tveklöst skickligt sammansatt. Den formar en tidslig cirkel och har få innehållsliga förutsägbarheter som tynger den. Psykologin är det centrala. Den mörka. Baksidan. Människan är ynklig och missunnsam, egoistisk och negativ. Trött. Det finns något i luften, en hotfullhet. En kvävande tystnad, ett instängt, vaknande agerande. Och trots att språket inledningsvis kan kännas något övermättat, kanske estetiserat, och liksom störa de i övrigt träffande scenerna finner jag mig en bit in i Trespass fångad. Uppmanad att tänka. Det som är ont och det som är gott har inga fasta former. Tillfredsställelsen i hämndens ombytliga skepnader kan fullständigt skina. För vem är oskyldig, vem är förtjänt av något annat än det som alltid varit? Det är inte på ett sökt sätt som Tremain ifrågasätter gjutna uppdelningar. Hennes historia kräver på något sätt det själv, situationernas komplexitet, simpla sammanträffanden som vecklar ut sig. Om jag är rätt underrättad är det första gången som författaren skriver i den här riktningen. Somliga säger att tidigare romaner är bättre, jag känner mig beredd att pröva.

Låt mig inleda med att återge baksidestexten till Chris Cleaves roman The Other Hand.

We don´t want to tell you what happens in this book. It is a truly special story and we don´t want to spoil it.
Nevertheless, you need to know enough to buy it so we will just say this:

This is the story of two women.

Their lives collide one fateful day, and one of them has to make a terrible choice.

Two years later, they meet again - the story starts there...

Once you have read it, you´ll want to tell your friends about it. When you do, please don´t tell them what happens either. The magic is in how it unfolds.

Så, utgångspunkten för att skriva om denna roman kan sägas vara något osmidig. Jag måste hela tiden akta mig för att göra diverse avslöjanden om bokens innehåll...

Vi börjar enkelt. Jo, jag tycker att The Other Hand är en bok mycket värd att läsa. Den pendlar mellan fullkomligt briljanta avsnitt och mer säljande mekaniska, nästan "tjejiga", partier. När man befinner sig i de sistnämnda uppstår oro: Ånej, inte så, förstör inte detta nu. När innehållstätheten skruvas upp och detaljerna liksom sminkas. För mycket, för symboliskt, för förutsägbart.

Men summan blir inte en besvikelse. Istället uppstår ett märkvärdigt spel i bokens dubbla känslolägen. Konstruktionen ger författaren möjlighet att ge läsaren oväntat fria vändningar. De två kvinnorna, som berättar vartannat kapitel, har olika bakgrund och förutsättningar. Dessutom är de bekanta med olika delar av den historia de båda tror sig känna. Med kort synlig sträcka framför sig lotsas man vidare i en faktiskt mycket spännande historia. Med politiska, samtidshistoriska och kanske framförallt moraliska spörsmål skickligt invävda och ventilerade i både mer och mindre sympatiska karaktärer.

Tyvärr lägger sig romanen ibland i en samtida linje av en prosa som kan beskyllas för gullighet. Linjen befolkas enligt min åsikt av bland annat vissa verk av Nicole Krauss, Jonathan Saffran Foer, Paul Auster och Marisha Pessl. Några skruvade typer, lite skimrande slumpmagi, lite modern stadsironi, och massa intellektualism kan helt enkelt bli för mycket.

Romanens allvar, dess exemplifiering av det Totalt Frukansvärda, väger dock upp denna kritik. Man dras mot det väsentliga.

The other hand, för övrigt en titel med mångbottnad betydelse i förhållande till sin historia, har mod. Den placerar sig på en smal smal lite udda gräns och jag tror att den därför kan uppskattas av en bred publik. Det finns många möjliga ingångar. Med sin öppna form klarar den sig även från att bli moraliserande. När texten närmar sig schablonerna tar den en ny frisk riktning precis innan den faller och det uppstår en angenäm förvåning.

Mer kan nog inte sägas utifrån denna implicita position.