"We must learn to see more, to hear more, to feel more."

Idag låter jag mig inspireras av Susan Sontags essä "Against interpretation" från 1964. Debatten är en annan nu, men likväl är Sontags text fortsatt intressant. Funderar kring hennes enkla, i mitt tycke, sanna satser om hur lätt vi missar saken för idén om saken. Lika givande med hennes dåvarande kontext i tanken. Och frågan om instrumentens trubbighet inför de objekt som inte passar formen är väl minst lika relevant idag?

"What is important now is to recover our senses. We must learn to see more, to hear more, to feel more. Our task is not to find the maximum amount of content in a work of art, much less to squeeze more content out of the work than is already there. Our task is to cut back content so that we can see the thing at all. The aim of all commentary on art now should be to make works of art–and, by analogy, our own experience–more, rather than less, real to us. The function of criticism should be to show how it is what it is, even that it is what it is, rather than to show what it means. In place of hermaneutics we need an erotics of art."

Om frid att läsa

Igår, under veckans lediga dag, funderade jag på läsande. På om man kan drabbas av läsutmattning. Viljan av att Inte vilja läsa. Ett dygn tidigare trodde jag att jag hade drabbats, jag kände till och med en antydan till irritation över böckerna. Som om de vill åt mig, med allt sitt innehåll. Besynnerligt. Vad innebär det att bli lästrött? Själva akten i sig, att följa raden av ord med blicken och ta in vad de betyder, kan väl fungera nästan jämt. Men det finns en annan trötthet. När ens egen tankevärld utmanas av de fiktiva. Kanske kan man jämföra det med en resetrötthet, en överdos av upplevelser.

Nu blev det visserligen så, att när jag väl druckit ett glas vin och kommit ner i varv, plockade jag fram en litteraturhandbok och satt och läste högt om någon okänd klassiker i vanlig ordning. Och när jag igår eftermiddag påbörjade en ny mexikansk roman var sjukan helt botad. Iver och glädje, allt var som sig bör. Men jag funderar ändå vidare. Vi vana läsare, som läser och läser, tänk om man skulle experimentera med en läsfri vecka. Bara för att se vad som händer.

Bild: Utamaro Kitagawa

"Jag har aldrig förr sett ljus, jag vet inte ens vad det är."

När man öppnar den ungerska författaren Péter Nádas Egen död (2009, Saját halál, 2002) finns ett svartvitt fotografi av ett träd. Ett stort mörkt träd, med täta svarta grenar. Det är vackert. Fotografiet är dovt och skuggat. Längre fram tänker jag på trädets grenverk i förhållande till det mänskliga nätet av blod. Samma imaginära vildhet, samma disciplinerade ordning. Kanske samma skönhet. Är det Nádas värld som väcker dessa metafysiskt lutade tankelinjer? Det tror jag.

Egen död utgår ifrån en hjärtattack. En man delar sina innersta tankar och vardagliga reflektioner, under den dag han dör, och får livet tillbaka. Redan när han vaknar märker han att något inte är som det skall vara. Det som till en början ignoreras eskalerar under dagen, kulminerar i den faktiska döden. Stroboskopiska glimtar av läkarnas desperata livräddningsförsök. Smärtan. Rösten beskriver och tilltalar ett jag, ett du och ett honom. Introvert och extrovert, ett delat jag i en och samma. Nádas röst och min egen, som vore vi inför döden, den egentliga födelsen, endast en. Rent stilmässigt är texten också delad. Vi har filosofin, djupet, det poetiska artilleriet full utvecklat. Och där bredvid en underbar, krass komik. Det smått absurda. Vissa stunder är Nádas text inte bara slående lik Kafkas i allmänhet, utan i direkt dialog med Gregor Samsas egen förvandling. Liksom den otympliga insekten kravlar sig och kämpar, tar spjärn mot väggen och lyckas resa sig, vacklar här rösten fram längs gator, kippar efter en luft som tycks honom slut för alltid. Denna sida av texten är värdefull och gör dess övriga stämningar lättare och rörligare. Ger den mer närvaro. Men det är ändå de mer avgörande ämnena, om liv, död, som ger den omistliga kompletteringen. Det bottenlöst vackra:

"Som om jag plötsligt förstod vad Rilke menade med änglarna som ordlösa står bakom vår rygg. Ren varseblivning med dess neutrala skådande har alltid skådat mot detta annorstädes till vilket jag nu lycklig och ordlös var på väg att återkomma.
Det lämnar mig inte.
Jag ertappade mig med att jag såg och tänkte, men utan att ta notis om något enligt de kroppsliga strukturernas begränsade betingelser.
Den sista tanken fattar mitt medvetandes struktur."

Återkommande är oförmågan att ge ord för det som händer. Som om den stumma iakttagelsen, oförståelsen, slutligen faktiskt inträtt. Häpen söker berättaren i språket. Tiden i detta tillstånd går också mycket långsamt. Sekund för sekund, känns det som, får man följa detta kalla, helt intill döden. Minutiöst följa Smärtan. Och jag tänker att Nádas bok är som en sång. Att det är så nära skapande som ord kan komma. Koncentration. Täthet, utan tyngd. Om man finner detta svårgreppbart kan man läsa Egen död för dess krasshet. Dess blick in i det konkreta. Att saker tar slut. Om inte ens det är nog kan man läsa den av kärlek till språk, beskrivning och gestaltning. Man kan läsa den för dess sanning.

Egen död är utgiven av Rámus. Översättningen är gjord av Ervin Rosenberg.

Av Péter Nádas finns sedan tidigare på svenska Minotauros, Minnesanteckningarnas bok samt Slutet på en familjeroman.

Apotheek, 2003

Luc Tuymans

There is natural ignorance and there is artificial ignorance.

Veckan tycks gå i de gamla goda namnens tecken. Hos The Paris Review fann jag i morse, i deras briljanta intervjuserie, ett samtal med Ezra Pound. Över 30 sidor, om de tunga ämnena. Mycket nöje!

Hon frågar mig. Vad är konst?

Medan jag frågande, förvirrad och anande tacksam fortsätter den hårresande resan genom tidigare nämnda bok av Cooper, pausar jag i stunder rädslan i Marina Tsvetajevas kontrasterande Konsten i samvetets ljus.
“Det är betecknande att bara det ökända ››individuella‹‹, det jagiska kan vara ont – ett ont epos finns lika litet som en ond natur.”, säger hon och jag noterar. Längre fram: "Icke-poet, super-poet, mer än poet, ej bara poet – men var och vad är poeten i allt detta? Der Kern des Kernes, kärnans kärna. Poeten själv är svar."
Mycket underhållande läsning från tidigt 30-tal.

Berättande, om något

The Children

Hos The New Yorker finnes novellen "The Children" av William Trevor. Om man liksom jag undrar.

More interested in how things unfold than what actually happens.

I söndags gick jag igenom en hög med kulturartiklar jag av någon anledning rivit ut och sparat. I ett förtroendeingivande sammanhang läser jag då om den för mig olästa författaren William Trevor, lägger namnet på minnet och tänker inte mer på det. Igår morse går jag en promenad och släntrar in i ladan där traktens begagnade böcker kan köpas för fem kronor styck. Bland mycket annat värt att bära med sig hem finner jag Other People's Worlds (1980) av William Trevor. Senare, igår eftermiddag, läser jag helgens Financial Times och väl framme på boksidorna möts jag av en recension av nya Love and Summer av, just det, William igen. Märkvärdigt. Julie Myerson avslutar sin välkomponerade review med följande beskrivning: "[WT's] novel not only has all the passion, verve and kick of someone writing in his prime but it's also filled with something even more exciting: uncertainty. I can't think of anything I've read recently that has chronicled more accurately the thumping chaos of human hearts or felt more questioning and youthful and alive." William Trevor debuterde 1958 och har sedan dess givit ut ett fyrtiotal romaner, novellsamlingar och pjäser. Love and Summer är nominerad till Man Booker prize.

When the beauty salon changed I also felt a inner transformation

Skönhetsalongen har blivit Terminalen. Dit människor som befinner sig i det allra sista fasen av sjukdomen får komma för att dö, bara dem, bara män. Vad ställs man inför i denna korta, intensiva saga? En okänd stad härjas av en okänd sjukdom. Den angriper hjärnan, ansiktet, magen eller någon annan av kroppens delar. Vissa angrepp går fort, andra äter sig sakta igenom kropparna och tar kanske ett år. Folk dör ensamma och utlämnade på stadens gator. Ända tills den crossdressande hårfrisören omvandlar sin salong och tar sig an dem. Vårdar dem, ser dem, dessa i likhet med staden identitetslösa individer. Låter dem se hans vackra akvarium med färggranna exotiska fiskar. Så börjar fiskarna att lämna honom, att inte kunna vara levande längre, på samma sätt som de unga männen han sköter. Han kan sjukdomen och vet omgående, när han i den enda spegel som finns kvar i salongen ser utslagen på sin egen kind. När de sjukas bekanta kommer på besök sminkar han skickligt över sina egna tecken.

Mer ur handlingen behöver inte avslöjas för att man skall ana den nedåtgående stämningen som präglar Mario Bellatíns Beauty Salon (Salon de belleza, från 1994, 1999 eller 2000, beroende på vem man frågar). Det är ensamt, tyst och konstigt.

Tanken att fiskarna står för människorna ligger inte helt långt borta. Lättskötta och överlevande eller svårhanterade och liggandes nere vid botten tills de börjar äta av varandra. Det är en allför enkel tolkning. Men texten har en vaghet, en enkelhet, som bjuder in till liknande funderingar. Som så ofta med smått surrealistiska, dystopiska berättelser höljs Beauty Salon i ett skimmer. Ett okänt skimmer. Man hissas ner i ett scenario av indikationer men vet föga. Vi pusslar inledningsvis, men när gåtfullheten är lyckad, och det är den i detta fall, tar det inte lång stund innan man accepterar. Man anar redan att inga svar skall ges. Med verkliga minnen och vetskaper om epidemier och fördomar kan man dock inte komma ifrån kortromanens allegoriska kapacitet. Det här är kunskap på andra nivåer. Det här är en människa i en möjlig värld, kanske en möjlig människa.

Beauty Salon är endast 63 sidor lång. Den hålls av en röst som är sorgsen och på väg att dö. Den lyser lite av ett förlorat ljus och den suckar till ibland, av tidigare färger. Vid ett tillfälle, efter det att berättarens egna utslag uppstått och hans medarbetare redan gått bort, minns han: "When I lit the fire I was wearing one of my friend's dresses. I got very dissy. I danced around the fire singing a song I no longer remember. I imagined I was in the club dressed in women's clothes, my face and neck covered in sores. My intention was to fall into the fire, to be engulfed in flames and disappear before the slow agony took hold of my body." Att denna Mexikanska litterära stjärnas rykte bara påbörjats hos de som läser engelska bättre än spanska tar jag för självklart. Begäret efter mer, mer från den Bellatínska världen, likaså.

Peruanskt, denna söndag

Weary Rings

   There are desires to return, to love, to not disappear,
and there are desires to die, fought by two
opposing waters that have never isthmused.

    There are desires for a great kiss that would shroud Life,
one that ends in the Africa of a fiery agony,
a suicide!

    There are desires to. . .have no desires, Lord;
I point my deicidal finger at you:
there are desires to not have had a heart.

    Spring returns, returns and will depart. And God,
bent in time, repeats himself, and passes, passes
with the spinal column of the Universe on his back.

    When my temples beat their lugubrious drum,
when the dream engraved on a dagger aches me,
there are desires to be left standing in this verse!

Céser Vallejo (1892-1938)
Translated by Clayton Eshleman

Transgressiv medialek, ja

Det gäller utmaning. Det gäller nya former av text, influenser och transkription. Digital ålder. Till min stora lycka gäller det även helgens läsning. Dennis Coopers roman The Sluts (2004), som anlände i bokpaket igår, utspelar sig på en nätsida, där unga eskortmän recenseras av sina kunder. I baksidestexten formuleras det: "a metafiction of pornography, lies, half-truths, and myth". Det är lätt att bli lite orolig över vad som komma skall. Iallafall om man har en aning om vad Cooper har för vana att hitta på. Men mest är jag upprymd. Easton Ellis säger: "Effortlessly entering taboo areas, he lends them a specific gravity, a justification for existing, and does so with such punk daring he makes most writers' concerns seem hopelessly middlebrow and puny by compatison.".

Ragnar Thoursie har gjort min dag

Inför morgondagens utgivning av Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen (Bonnier) sändes i morse ett reportage i radion. Som rörde mig. Man hade hälsat på på vårdhemmet. Man pratade. Om lugnet, pussel, sittande gymnastik, om allsången. Ragnar sa att han inte var någon rudis vad gäller sång men att han tyckte om det. Jag log. Han berömde den stretande personalen. Han berättade lite. Jag kom att tänka på den fina och lite annorlunda avhandlingen om Ragnars poesi, Minnet regngardinen genombryter (1997) av Inger Ring. På att jag vill läsa hans tidiga diktsamlingar. Emaljögats originalitet. "Slitningen mellan myt och verklighet gestaltas i en modernistisk lyrik, där drömsymboler och havsvisioner bryts mot naivistiska heminteriörer och bitter verklighetsanalys" står det i Litteraturhandboken. Reportaget avslutas med att Ragnar läser ur sin nya samling, en dikt som heter "Det ofattbara". Om människor på livets höst som sitter i en färdtjänstbuss. Ser på Maj. Ser hur grönskan brutit ut, över en enda natt, som den gjort så många gånger förr. Som den kommer att göra igen. Dikten inleds: "Det vanliga, det ofattbara". Den avslutas: "Det vanliga, det ofattbara". När Ragnar Thoursie läser det sista börjar han gråta.

M(er) E(gna) T(alrika) A(ndningar)

"Om hur det kan bli med språket. Om hur det kan inträda i en årstid om vilken man inte kan säga mycket, nej, ingenting alls, ett dödsrike, en dödstid, nu inträder också orden ett efter ett i den stora förändringen, i förvandlingstiden, tappar sina betydelser, död tuggröt, tomma ljud letar efter sina ansikten - var är ansiktena, var är träden och djuren, hur nå språket inne i språket?"

Ur Sammanhang, 1996
Birgitta Trotzig

Han säger: Kriget började med orden

Gissningsvis missar inte många med smak för litteratur kulturradions Biblioteket. För allra säkraste skull kan jag inte låta bli att omtala veckans program: "Serbisk poesi på liv och död" av Jörgen Gassilewski. Bara namnen är en poesi i sig: Refik Licina, Vasko Popa, Miodrag Pavlovic, Dubravka Ðuric, Ana Zekonja, Danica Pavlovic och Vladislava Gordic Petkovic. Utöver fina presentationer diskuteras ljudpoesi och performanceattityd. Således, missa icke.

Wrong Words

I Frieze Magazine har Tom Morton skrivit en givande artikel om muséers och galleriers reducerande, illa skrivna och alltför likriktade texter. Ett fenomen jag hitintills inte tänkt på särskilt ofta men definitivt kommer att begrunda framöver.

käften, Jäklig, BRA

Det finns en viss typ av litterära texter som kräver ett omnämnande av litteraturens gränser, dess väsen och dess vara. Ontologi. Hur får man göra, skriva, för att det skall fortsätta att hålla sig innanför litteraturens gränser och vad är det det blir istället, om det inte stannar, om det kliver över gränsen och ut i det vilda? Jag vet inte. (Men jag tycker om tanken.) När jag ögnar igenom de recensioner som mött Kristofer Flensmarcks tredje verk Almanacka är det tydligt att hans text är en sådan. Här blir frågan om litteraturens får och bör oundviklig. Flensmarck har funnit sin farmors almanacksanteckningar från 1973-1999. Han har låtit dem genomgå en "subjektiv filtreringsprocess" och publicerat dem i en bok. Kallar det found poetry, dokumentär lyrik, ett samplingsverk. Det är frågan om en, två, tre och den sista tiden även fyra parallella almanackor. En kanonsång inom samma människa. Ellas kanon. Så hette Kristofers farmor.
I förbifarten ser jag någon nämna Noréns och Woolfs dagböcker och skillnaden mellan privat text skriven med publiceringsintention eller inte. Jag vet inte om det var brist på papper eller bara en slags allmän experimentlusta men det finns oavsett en performanceanda i E:s sätt att utöver almanackorna anteckna på undersidan av lådorna i chiffonjén. Sätta medvetna spår. Finnas. I den i veckan släppta pocketversionen av Almanacka ingår även Chiffonjé, en fotografisk "möbelarkeologisk" skildring av den ordsmyckade klenoden. Här breder E ut sig. Längre meningar och beskrivningar, tydligare än ordstaplarna i almanackorna. "En lite blandning av Tor och Rut har blivit född. En söt liten gosse. Lycka till." skriver hon om den tisdag 1976 när Kristofer föddes. Tyvärr kan pocketformatets papperskvalitet inte helt bära upp Chiffonjés bilder, men som textkomplement till Almanacka är dess närvaro viktig.
Själva almanackstexterna är både repetitivt lika och högst varierade genom åren. Orden skapar ett så kargt textrum av varje krusning, varje antydd tår eller varje svagt leende, ropar högt ut till läsaren. Och jag kan inte säga annat än att jag är absolut tagen. Vad är det med dessa ord? Flensmarck har, då han såg att farmorn skrivit "ett svart år" på utsidan av en almanacka och ville ta reda på om det i detta material fanns en berättelse, en skönlitteratur, funnit en vattenådra. E:s berättelse är värdefull. Hennes köksbordsord innehåller maximal dos av existentialism, hon är människan. Tristess och tomhet. Rädsla och längtan efter döden. Varje dag med smärtan, Käften. Och även glädjen, närvaron, styrkan. Hoppet och tacksamheten. Flera år i rad antecknar E som nyårslöfte: "Jag vill, jag kan, jag skall". Som litteratur betraktat då? En recensent omtalar bokens stackars tecken och hänvisar till hur Saussure och Barthes ler i sin himmel. Säkert. Också med form och uttryck i tanken går det lätt att le. För det första tack vare det lyckade samarbete som Flensmarck fått till med formgivarna Karl Larsson och Malin Emdin. Larsson säger i efterordet att den aktiva roll formgivningen fått i bokblivandets arbetsprocess gjort att formen kunnat ställa frågor om innehållet på ett sätt som i viss mån satt dikotomin form - innehåll ut spel. För det andra har E själv ett drag av konkretpoet i sig. Med versaler, förkortningar, understrykningar och upprepningar blir texterna, utöver rytmiska och musikaliska, till svarta bilder på gråvitt papper. Kodat och konstfullt. Poetisk kapacitet. 1 maj 1997 skriver E: "Astrid o jag i stan på e.m. Sammarro och drack kaffe Varför är gamla så egoistiska. 1 Valium 135 mg ingenting annat Ryckningar i flera timmar". I en tid då det dokumentära och det fiktivt vaga är högaktuellt blir även relationen mellan författaren E och författaren Flensmarck en givande fråga att bära med sig.
Almanacka är avslutningsvis något av det mest intressanta och inspirerande jag läst på länge. På en rad olika sätt fullständigt river sig texten fram till mig och inför den saknar jag motstånd.

I am all of yourselves

Om ni liksom jag var dag tackar er lyckliga stjärna för att författarskap som Clarice Lispectors finns kan kanske information om en ny biografi intressera?

WHY THIS WORLD
A Biography of Clarice Lispector
By Benjamin Moser
Oxford University Press.

Dwight Garner recenserar för NYT i "Writer’s Myth Looms as Large as the Many Novels She Wrote".

Utdrag ur Why This World.

+ "An Enigmatic Author Who Can Be Addictive", Julie Salamon, 2005.

En tidigare anledning till tacksamhet är givetvis de fyra böcker av Lispector som Tranan givit ut de senaste åren.

Urdiskt, en söndag

Be near me now,
My tormenter, my love, be near me—
At this hour when night comes down,
When, having drunk from the gash of sunset, darkness comes
With the balm of musk in its hands, its diamond lancets,
When it comes with cries of lamentation,
with laughter with songs;
Its blue-gray anklets of pain clinking with every step.
At this hour when hearts, deep in their hiding places,
Have begun to hope once more, when they start their vigil
For hands still enfolded in sleeves;
When wine being poured makes the sound
of inconsolable children
who, though you try with all your heart,
cannot be soothed.
When whatever you want to do cannot be done,
When nothing is of any use;
—At this hour when night comes down,
When night comes, dragging its long face,
dressed in mourning,
Be with me,
My tormenter, my love, be near me.

Faiz Ahmed Faiz, 1911-1984
Translated by Naomi Lazard

den paranoida föreställningen om individens hopplösa beroende av hemliga krafter

Länkar till ännu en recension av Thomas Pynchons nya roman Inherent Vice. Att bokens privatdetektiv Doc Sportello driver "en högst blygsam byrå med det ganska så ominösa namnet LSD Investigations" får mig att skratta gott till morgonkaffet. Caj Lundgren låter Pynchon behålla sin "rangplats bland den amerikanska postmodernismens paranoiker och radikalpessimister", trots textuniversumets föränderligheter sedan Gravitationen regnbåge. Så även jag skulle jag tro.

Avskräckande fraser

På uppdrag började jag tidigare idag läsa en roman av en etablerad ung svensk författarinna som släpps i dagarna. Jag kan inte påstå att jag var särskilt peppad. Hade kort sagt inte valt den själv. När jag väl slår upp pärmarna nås jag på fjärde raden, fjärde, av frasen: "alldeles fnissbubblig".
I och för sig tycker jag att ett brett läsande är viktigt, om man intresserar sig för att förstå och eventuellt kunna litteratur och dess ämne. Ett läsande som bevaras levande och frågande, som söker att motverka sina egna spår.
Men, tänker jag medan jag smått skärrad fortsätter till femte raden, finns det ingen måtta? Fnissbubblig?
I helgen biter jag ihop och har den breda läsningen i minnet...

Besides, people are not so different.

Ordet förrädisk associerar negativt. Utge för att vara annat än det är, som slår över, tillit som får en att falla. Försåtlig, bedräglig, subversiv. Men som i det verkliga livet finns det ibland också en hatkärlek till dessa ting av svekfullhet. På det sättet dras jag till Nocturnes - Five Stories of Music and Nightfall.

Boken består av sammanlagt fem historier, samtliga något vagt placerade i tid och rum. I "Crooner" får en musiker på en lokal restaurang i Venedig i uppdrag att hjälpa sin framlidna mors stora musikidol att ackompagnera en gondolserenad under en balkong. De samtalar om kärlek och musik. "Come Rain or Come Shine" berättar om en man som hälsar på sina gamla skolvänner och deras havererade äktenskap. Om nostalgiska låtar och föreställningar. "Malvern Hills" handlar om en fattig musiker som får uppehälle hos sin syster och hennes man mot att han hjälper till på deras restaurang. Han möter ett äldre musicerande par och funderar över deras märkliga uppträdande. I "Nocturne" får en mindre lyckad jazzmusiker en skönhetsoperation av sin frus nya kille för att gottgöra att hon lämnat honom. På det lyxiga rehabiliteringshotellet bor han granne med en tjusig stjärna som han gör nattliga vandringar med. Bådas ansikten täcks av bandage. Slutligen får man i "Cellists" möta en ung ungersk man som får privatlektioner av en kvinnlig virtuos som råkat höra honom spela. Hon visar sig inte ha rört en cello sedan barndomen, men säger sig ha gåvan.
Alla novellerna framläggs genom rösten av en rätt håglös man i yngre medelåldern. Det är inte alls frågan om samma man, men berättarrösten är snarlik boken igenom. Han drömmer om ett annat liv, men har ingen förhoppning av att ta sig dit. Trötthet. Avsaknad av vilja. Som när han råkat se hur kvinnan i den andra novellen skrivit oförskämt om honom i sin dagbok och går med på makens tips om att koka en välanvänd sko tillsammans med örter för att fylla lägenheten med doften av gammal hund och således lura kvinnan att grannens jycke varit i lägenheten och tuggat på de sidor berättaren råkat skrynkla samman i sin upprördhet. Små, meningslösa händelser kommer långsamt fram genom texterna, och gör så oupphörligen genom ett filter av en liten, liten förskjutning. Man blundar med ena ögat och drar huvudet bakåt. Lutar det? En liten, liten tilt. Inte på ett sätt som ligger utanför det verkliga, nej, ett tillvaratagande och en belysning av den subtila möjligheten till absurd stämning som bjuds oss alla varje dag. Jag läser någonstans om Ishiguros noggranna iakttagelser som nedtecknas i miniatyraktig stil, om känslan av att ha levt ett förfelat liv, sprickorna i minnet och självbedrägeriets språk och nickar medhållande. Just där, förfelat liv. Trots novellernas imponerande realism, allra mest briljant i dialog, blir jag stundtals uttråkad. Varför vet jag inte riktigt. Lockas att ställa frågan om det blir för realistiskt. För mycket likt människan som hon är. Frustreras jag av att ingenting landar i hopp om förändring? Bristen på syre. Möjliga scenarier om framgång och förändring faller rakt ner i ingenting. Det kommer en ny dag och inga löften kvarstår. Det tuggar vidare.
Nocturnes. Jag vill skriva ner den. Historierna är banala. Romantik i vardagen och lite lagom knepigt. Egoistiska, kortsiktiga människor. Vill jag skriva. Istället tänker jag i förebyggande syfte skriva upp den, någonstans vetande att det är där jag kommer att landa när jag tänkt färdigt. Vad Ishiguro gjort ligger än så länge utanför min kontroll, men det är rent och klart som vatten. En livets biopsi, som en tunn, tunn bit, ett snitt, ur det slentrianfängslade vardagliga. Han ger mig; vi är inte större än så. Och med en smått obekväm känsla tror jag honom fullständigt.

Kanske bryr sig inte Verket om det

"När vi beundrar ett verks tonfall och när vi är känsliga för detta tonfall såsom varande det mest autentiska hos det, vad är det då vi avser? Inte stilen, inte det intressanta språket eller dess kvalitet, utan just denna tystnad, denna manliga kraft med vilken den som skriver och som har avhänt sig själv, avstått från sig själv, trots allt i denna utplåning har bevarat makt och myndighet, beslutat att tiga, för att det som talar utan början och utan slut i denna tystnad skall erhålla form, sammanhang och samförstånd. Tonfallet är inte författarens röst utan den intima tystnad han påtvingar ordet, vilket gör att denna tystnad alltjämt är hans, det som återstår av honom i den diskretion som för honom åt sidan. Tonfallet skapar de stora författarna, men kanske bryr sig inte verket om det som gör att de är stora."

Ur: Den väsentliga ensamheten (La Solitude essentielle, 1955)
Maurice Blanchot
Essäer
Kykeon

I'm a bit of a clutterholic!

Fann en något äldre diskussion med Wolfgang Tillmans. Om sanning och annat. Fint.

Oförädlad essens

Tidigare i våras hörde jag, i P1:s Livet och döden, en intervju med en kvinna som drabbats av en reaktiv psykos. Hon hade under flera års tid arbetat hårt med att försöka ge sin autstiska son ett värdigt liv, hon var totalt utsliten och pressad och det slutade i ett bristande. Tvångsintagen på psykiatrisk avdelning. Jag håller programmet Livet och dödens förmåga att skapa näst intill magiska stämningar högt, och jag har berömt det flera gånger förr. Om jag inte minns fel varvades inslaget om kvinnan med ett om en ung man som hamnat i ett slags mentalt limbo en natt i en fientlig afrikansk stad. Stämningen programmet utsände var tät nog att skära i. Reportage om kvinnan ville inte lämna mig och jag tänkte på det mycket efteråt. Av en slump fann jag häromdagen boken Det räcker inte med kärlek av Jenny Lexhed, och jag insåg att det måste vara samma kvinna. Av ett flertal anledningar, som ärligt talat har varierande relevans, värjer jag mig för den omåttligt populära genren av självupplevda historier. Allt för ofta doftar de pengar och kommers, en av självlysande färger sminkad verklighet. Denna gång gav jag det en chans, och med författarinnan i åtanke tynger det mig att jag inte blir övertygad. Det räcker inte med kärlek är utom alla tvivel en djupt berörande, sorglig såväl som hoppfull och framförallt viktig bok. Historien är stor, avgörande. Barnet och mamman. Lexhed är dessutom en duktig skribent. Skarpt berättar hon om framgångar och bakslag, om hur liten och stor människan och livet kan vara. Det är upplyftande att läsa om hur deras strävsamma kamp ger resultat och hur de utvecklas och växer av de förutsättningar som ges dem. Efter ett par kapitel är jag trots detta negativ. Den direkta anledningen därtill är att boken inte tycks ha genomgått en redaktionell process. Plötsligt börjar upprepningarna falla ner i strid ström, på ett sätt som blir nästan komiskt. Personerna som omger familjen beskrivs som helt okända för läsaren om och om igen. Rummen familjen byggt ovanför garaget presenteras igen. Sonen beter sig så och så i den situationen. Och jag tänker: men jag har redan läst detta. Texten förefaller helt enkelt ha blivit sammansatt av separata delar som bearbetats var för sig. Att de sedan skall fungera ihop och flyta på narrativt tycks ha glömts bort.
Vad som blir kvar när jag läst ut boken är iakttagelsen av hur mycket mer intaglig Lexheds historia blev i inslaget jag hörde på radion. Där var på något sätt essensen bevarad och förädlad. Med lite mer lugn hade troligen Det räcker inte med kärlek lyckats bättre i den riktningen.

black

No. 12 Black on Dark Sienna on Purpel, 1960

Mark Rothko

Sitter här i det allra mest imponerande åskväder. En poesi, en aggression, en galenskap helt utanför språket. Jag lutar mig tillbaka, imponerad och tagen.

Madeleinekaka igen, äntligen

Såg att fyra nya släpp från Bonniers klassiker är på väg. Utmärkt. Janet Frames En ängel vid mitt bord, Aksel Sandemoses Varulven, Virgina Woolfs Vågorna samt sist, inte minst Catullus Dikter om kärlek och hat. Lovande att Gunnar Harding är med om översättningen av den sistnämnda. Av de fyra är det egentligen bara den första, Frame, jag tvekar inför. Har egentligen ingen anledning till det. Om någon har en åsikt, ett för eller ett emot, tar jag tacksamt emot det.

Vad jag är mest förtjust över denna dag är dock Panaches utgivning av Gerald Murnanes Sammetsvatten (sedan tidigare finns Slätterna i samma serie). Kanske har jag fel, men få jag pratar med känner till denna enastående australiensiska författare. För beläggandets skull såg jag att SvD nämnde kommande Nobelpris, och ja, mer än gärna. Bonniers presstext citerar:

"Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara platser som följer på platser."

Man jämför honom med Proust, Sebald och Marías, en helt riktig iakttagelse och en skara namn att trivas bredvid. Hans texter är som välfyllda banker av veck, glapp och luckor. Halvt minns jag ett parti där han med repetativ ihärdighet beskriver minnen av en Madeleinekaka från barndomen. Intertextuella utmaningar och en glasklar språkmedvetenhet. För något år sedan läste jag en intressant uppsats om minnet och tiden hos Murnane ur ett intermedialt perspektiv. På ett liknande tema finns också en givande avhandling av Piia Posti: The Double Aspect: Gerald Murnane's Visual Poetics från 2005. Hans egna texter kan, förutom de från Panache, vara något svårfunna. De större universitetsbiblioteken brukar ha dem, för djuplodande teoretiska diskussioner om analys och interpretation gissar jag. Hur som helst, läs!

Lysande!

Den 26 december öppnar Moderna Muséet Malmö i John Smedbergs elektricitetsverk från 1901, tillbyggt och inrett av Tham & Videgård Hansson Arkitekter.Via Kulturnytt nås jag av det fantastiska beskedet att de inleder med verk av bland andra Luc Tuymans. På tiden! Hans oslagbara bilder, som jag alltid tycks återkomma till, måste ses i verkligheten. Hans toner, färger, skuggor. Lyskraften. Ett tillfälle man inte får missa.
Ovan: Fortune, 2003.

Vanlig litteratur?

I går kväll hade jag under min återresa till Sverige sex timmars väntan på Bangkoks flygplats. Jag gillar flygplatser, tycker om den tidlösa, platslösa, tomma känslan. Identiteter flyter förbi, möts, olikheter. Ögonblick som aldrig kommer åter. Men det finns också trevligare och otrevligare flygplatser. Bangkok tillhör enligt mig den senare av dem. Jag köpte tre flaskor vatten och började gå runt för att få något att göra. En halvtimma senare var mitt stämningsläge totalt förändrat och jag satt i ett hörn på ett café, med en ypperlig kaffe och den ledsamma bokaffärens enda och väl undangömda exemplar av Kazuo Ishiguros Nocturnes. Kvällen var set.

Efter att nu ha läst halva boken är jag förbryllad. Mina förväntningar var på sätt och vis skyhöga, Never let me down var som ett slag och jag uppskattade den mycket. Och nu; Five Stories of Music and Nightfall. Jag pendlar. Ena stunden är det tråkigt. Leda. Själlösa händelser beskrivna med ett språk som stundtals faktiskt stör mig. En slags konstlad stil, nära ett konstruerat berättarjag. Språkliga poänger. Nästa stund är det just, just precis det som gör att jag skärper blicken och får känslan av att ha flyttat in i det så slående vardagliga, den knappt märkbara händelsen. Tillbaka sedan till att irritera mig på det att försöka skriva fram ett musikintresse genom sina romanfigurer. Och sedan igen; lysande, jag hör stämningen. Så här långt kommen är det vanligheten, den vanliga vanligheten, som blir finessen. Slentrian. Lite töntigt. Vi vanliga dödliga bara. Jag får se hur det utvecklar sig...

Man får lust att hinna fatt sej själv i rymden.

Jag tar mig långsamt vidare i den storslagna Resa till nattens ände. Min instinkt säger mig att det är enda sättet. Lägger den ifrån mig. Sitter tyst. En kompakt täthet av slingrande långa sinnerika formuleringar och en lite ruff snackig underhållande lätthet.

"För dom var kanonen bara oväsen. Det är sånt som gör att krig kan fortsätta. Dom förmår inte föreställa sej ens det dom står mitt oppe i. Till och med om dom hade fått en kula i magen skulle dom ha fortsatt att plocka upp gamla sandaler längs landsvägen, därför att ››dom fortfarande kunde komma till användning››. Precis som ett får som ligger utsträckt på sidan på ängen och kämpar mot döden och som fortsätter att beta. Dom flesta människor dör inte förrän i sista sekund, men det finns dom som börjar tjugo år innan, ibland längre. Dom är jordens olycksbarn."

Om det ständigt pågående mänskliga äventyret

Kanske kan de rapporter om vädret i Sverige jag fått det senaste motivera att jag sitter här och tänker på hösten. På vad som skall läsas och upplevas, än så länge.

Till exempel har surrealismen under flera månader pockat på min uppmärksamhet, från både väntade och oväntade håll. Den kultur jag tar del av har hela tiden väl synliga spår tillbaka till Breton och de andra. Jag blir nyfiken och vill lära mig mer. Vill dra mina egna kopplingar. Förstå. Så som olika estetiska eller övriga epokers sammanhängande nätmönster alltid tål fördjupning. Startar med Samtal med Breton, (André Breton intervjuad i fransk radio av André Parinaud, 1952), från ellerströms. Automatisk skrift och Dadamanifestationerna. Det inre äventyret och det personliga skapandet. Och jag känner redan hur höstinspiration håller på att ta över ledighetslugn.

I'm so sorry Fish

Förra sommaren, ungefär vid det här datumet, tillbringade jag och mitt sällskap en dag på klipporna i den svenska skärgården. Det var en mycket fin dag, med salta bad och värmande solsken. Vad jag läste minns jag inte, men min vän ägnade ett par timmar åt att lyssna på The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway. Den titeln har, åtminstone för mig, en sådan klassikeraura kring sig att den tillhör gruppen av böcker man liksom värjer sig från att ta sig an, i rädsla för att gå miste om den absoluta upplevelsen av att läsa den. Ofta, med sådana titlar, visar det sig sedan när man väl läser dem att de är något helt annat än det man föreställt sig. Liksom mer verkliga, mer levande, än en utmärkande cementerad post i en kanonlinje. Självfallet.
Ända sedan förra sommaren har jag gått och väntat på tillfället när jag skall ge ett par utvalda timmar åt The Old Man and the Sea. Genast hade jag förstått att jag ville läsa den vid havet, i ett enda stycke.
Som det föll sig ägnade jag gårdagens förmiddag åt denna enkla, melankoliska, allegoriska och djupt poetiska berättelse. Tror inte att jag kunde upplevt havet mer intensivt.