
Erich Weiss
words? made out of nothing?, 2009
Klara Wallner
words? made out of nothing?, 2009
Klara Wallner
Om litteraturen, om litteraturen som konst, om konsten.

Man stöter ofta på namnet Alain de Botton i olika populärsammanhang. Han ger ut böcker om stress och status, om kärlek och nutidsmänniskan, samt inte minst om Proust. Med det spektrat uppstår lätt missförstånd. Och som bokkonsument är det lätt att tänka: Där var han igen, han som vill casha in. För egen del har jag insett att en dylik bild av de Botton är förhastad. Var gång jag hör honom påminns jag om att jag bör se över min inställning och min förståelse av ordet populärfilosof. Jag anar istället att hans vida grepp, hans minst sagt innovativa infallsvinklar, är en bedrift, ett signum. Och att resonemangen har en grund av stor kunskap och erfarenhet. 


Gårdagskvällens hemresa förgylldes av Radioteaterns dramatisering av Alexsandr Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Riktigt bra. Produktionen är avskalad och gripande karg. En rumslighet och en kroppslighet som bara texter av den kalibern kan åstadkomma. Man hör sjukdomen, lidandet. Det var visserligen en sval afton, och en något tunnklädd undertecknad, men det var gestalningen, av fångarna som måste ut i arbete då det bara är 38 minus, inte ens 40, och inte 41 som är gränsen för att få slippa, som gjorde mig stel av kyla. Jag blev genast lockad att läsa om långnovellen, ypperligt nyutgiven av Bonnier Klassiker.

Den blinda ugglan
"Och nu måste jag viska något i ert öra. Sprid inte ut det! Bevara strängt min hemlighet! Ja, klarheten är för mig något så sällsynt, att jag inte kan finna den i hela vida världen - och framför allt icke inom den tänkande och skrivande världen - annat än i diamantens förhållande till planetens massa. Det dunkel man tillskriver mig är minimalt och genomskinligt i jämförelse med det jag praktiskt taget finner överallt. Lyckliga de andra, som äro på det klara med att de begripa varandra perfekt! De skriva, de tala om allt utan att darra på manschetten. Ni kan inte tro hur jag avundas dessa klarsynta dödliga, vilkas verk komma en att tänka på det milda lätta solljuset i ett världsallt av kristall..."
I Texte zür Kunst skrev i mars Kathrin Peters en artikel om en utställning på ZKM i Karlsruhe: "Notation, calculation and form in the arts". Utställningen innehöll handskrifter, foton och skisser, processuellt material möjligen på väg till andra mål. I en ur flera aspekter tankeväckande artikel reflekterar Peters över objektens svårdefinierade identitet och de frågor de väcker hos betraktaren. Genom sina olika vinklar - av obestridlig intermedial karaktär - frågar hon var vikten ligger hos dessa artefakter, vad som blir relevant i förståelsen. "In short, it's the logic of notation itself". Nu finns artikeln, "The aesthetics of notation", tillgänglig på engelska hos Sign and Sight.
Unica Zürn
När jag idag kollade postboxen låg veckans guldklimp där och väntade; The New Yorker. När jag nu hastigt bläddrar igenom den i jakt på vad jag skall läsa ikväll finner jag en artikel om den portugisiske författaren Antonío Lobo Antunes, skriven om Peter Conrad. Som den stora beundrare av José Saramago jag är har jag hållit ögonen på Lobo Antunes ett bra tag, och givetvis haft blicken skamligt i marken över denna min läslucka. Men man kan också vända på det, och inse lyckan i att alltid ha författare som man vill läsa kvar.
Jag ägnar gladeligen ett stycke av 2009 års läsenergi åt den tvåhundraårigt gamla berättelsen om hästhandlaren Michael Kohlhaas, av den tyske dramatikern och författaren Heinrich von Kleist. Det inser jag sedan jag gjort just så. Denna, för Franz Kafka och säkerligen många med honom, så inspirerande historia har en egen lyskraft. På sitt eget sakligt redovisande och torrt angränsande humoreska språkliga sätt. De olika kurfursterna von-arna, junkrarna, Wenzelarna och prinsarna blir till ett sammelsurium av, i mitt modernare kafkanska persongalleri, byråkratiska hot. Nå, vad handlar det då om? Upprinnelsen till historiens blodiga förlopp inträffar en dag då hästhandlaren Michael Kohlhaas i mitten av femtonhundratalet är på väg till Sachsen. En ny bom, det vill säga ett "kurfurstligt privilegium" hindrar honom vid en riddarborg då han når Elbe. Kohlhaas betalar rättskaffens bomvakten vad denne begär, men då han därefter åter startar upp sin färd ropar slottfogden, och så öppnas ingången till förstörelsen. Pulserade av stundom hopp, stundom håglös uppgivelse, river historien framåt. Att Kohlhaas är en man av folket är ofrånkomligt. Tillsammans med sina ynka drängar plöjer han fylld av hämndbegärets berusning genom stad efter stad och med nästan mytisk styrka tar de sig helt oförhappandes förbi hela arméer. Det är denna sida som blir det komiska inslaget i en egentligt dyster handling. Det vill säga denna ädla om än groteska framgång i kombination med det ena beslutsfattande stolpskottet efter det andra, ständigt på något snaskigt sätt släkt med varandra och ständigt varmt hållande om varandras ryggar. Utan dalande spänning får vi följa Kohlhaas livsväg fram till det bittra och tillfredsställande slutet. I berättelsens avslutande del träder dessutom besynnerligt overkliga skeenden in, och det hela blir än mer spänningsfyllt. Trots tidigare bortglömda år är det alltså inte alls konstigt att von Kleist verk i den senare litterära historieutvecklingen plockats upp och traskat rakt in i de kanoniserades salong. Där sitter Michael Kohlhaas nu och har det gott, efter sin hårda strid.