Sammetskvinna, stanna därför aldrig vid ordens första intryck eller yttersta skal

Vattenplöjaren (Harith al-miyah)
Hoda Barakat
Översättning: Gail Ramsay
Leopard Förlag

Innan man träder in i Hoda Barakats roman Vattenplöjaren ombeds man, av författaren själv, beakta något av det som redan skrivits och sagts. Följer gör citat av Lao Tzu, Pascal Quignard, Chuang Tzu, Profeten Muhammed samt slutligen två citat från Jorge Luis Borges. Härpå inleds romanen, med det eleganta: "Det är en synvilla. En synvilla är vad du ser". Och dessa första moment är en rättvis introduktion till det romanprojekt som Barakat genomför. Beirut är platsen. Tyghandlaren är berättaren. Mystiken är medlet.

Vattenplöjaren vill genomföra berättelsen om ett söndrat Beirut, ett Beirut som är grusat och vanställt, men som också, tror jag, genom kriget bär med sig sin sköna njutfulla identitet. Beirut sjuder av doft och färg, av liv och levande människor. Beirut pulserar av tankens berusning, av hetta och av fuktade hudar. Olja som rinner ut med en haka, utmed händer, hull. Grönska, frukter.
Detta minns tyghandlaren väl. Han för in sin Shamsa, sin ungblomstrande generösa kurdiska Shamsa. Som han lär tygerna, som klär sig, vältrar sig, bland tygerna. Han finner inte ord för sin innerliga beundran av den gestalt hon utvecklas till. Shamsa. Samtidigt springer han, jagad av vildhundarnas blottade käftar, genom ruinerna av denna livfullhet. Han ger sig ut i sitt Beirut varje dag för att finna något ätbart och alltid, alltid kommer hundarna. De finner honom alla vägar.
Hoda Barakar väjer inte för den uppluckrade berättelsen. Hon tycks ha ett stoff som tillåts gå efter eget tycke. Den nästan vetenskapliga tonen, som plötsligt gör absurda svängningar eller vrider sig ut i en lögn och gör det glasklart för varje läsare att den inte har att göra med den vanliga världen, för min tanke till just Borges. Paralleller kan också dras till landsmannen Elis Khoury. Men det finns även en annan ton, en naivare, ungdomligare. Snarare än bristande översättning anar jag att det ibland kan uppstå bristande korrespondens mellan språken. Att orden, trots överensstämmelse, kan betyda annorlunda. Den sammanlagda melankoli som berättelsen ger ur sig hörs dock högre än dessa lättsamt talade partier. Genom sin upplösta form, genom flödets inkonsekvens skapas en mycket intressant roman som är både jordad, grundad, verklig och mystisk. Tyghandlaren faller ner i en underjordisk gång full av varelser och vandrar i mörkret med händerna längs väggarna för att hitta ut. Han ser hur hundarna slåss kring resterna av en människokropp. Han minns sin fars ord och kuvade framsträckande av rosorna till modern, när de kommer hem sent från tygaffären.
Detaljrika beskrivningar av tygernas historia och intensiva köttsliga möten varvas med vettskrämda smygande förflyttningar genom en stad med kriget i ständigt bakhåll. Utan att ens riktigt veta om min berättare faktiskt lever, flyter jag med.

Humoresk söndagsmorgonpoesi

EN STUDIE AV LÄSVANOR

När jag hängde över en bok
tog jag fram mina rätta tag
och en hederlig högerkrok
mot svin långt större än jag
gjorde allt utom skolan bra,
min förstörda syn fick jag ta.

Sedan, med brillorna på,
var ondskan min givna metod:
I mörkret så var jag rå
med kappa och smak för blod.
De kvinnor jag klubba' med sex!
Jag bröt isär dem som kex.

Nu läser jag inget, precis:
Snobben som sviker sin tös
innan hjälten kommer, den kis
bakom disken som är nervös
tycks alltför bekanta. Mer sprit!
Böcker är bara skit.


Philip Larkin
Ur Döden är ett moln (ellerströms), översättning: Olle Thörnvall

Treasures upon treasures

Just nu ges I väntan på Godot både i Stockholm och Göteborg. Igår lyckades jag höra en inte alldeles nödvändig diskussion på P1, om det bekymmersamma i att Samuel Beckett varit mycket restriktiv i hur pjäsen får sättas upp. Jag vet inte det jag. Håller på Beckett, de 70 år han får lov att bestämma själv.
Idag fann jag en givande artikel i The Guardian, om den aktuella utgivningen av första volymen av hans brev i urval. Nicholas Lezard berömmer språket, det drivna, och menar att man inte kommer ångra inköpet trots det rejäla priset. Han har väntat på den, säger han. Hänvisar till Becketts omtalade integritet, samtidigt är han upprymd över att mannen skrev brev trots allt. Jag håller med, boken låter, eller är, helt enkelt oumbärlig.

The Letters of Samuel Beckett: Volume 1, 1929-1940.
Edited by Martha Dow Fehsenfeld and Lois More Overbeck, 882pp, Cambridge.

...and literature was a vast minefield occupied by enemies,

Ännu en Short Story ur The New Yorker under förmiddagen. Meeting with Enrique Lihn. Och återigen funderar jag över Bolaños särskildhet. Hur han placerar händelsen precis mellan, precis, det fantastiska och det ordinära. Självklart, säger berättarrösten, som traditionsenligt heter Roberto Bolaño, visste han att Lihn var död. Kanske tänkte han att de som erbjudit honom att träffa Lihn skojade, eller så hade han missförstått, förmodligen tänkte han bara inte, eller så hade han missförstått själva inbjudan. Oavsett, får vi veta, så är hela episoden inbakad i en dröm, drömd 1999, just hemkommen från Venezuela.
Tanken slår mig att man borde använda Bolaoñs texter i undervisning om den latinamerikanska litteraturhistorien; namnen, incidenterna, parallellerna, och simultant, den hårda vägen, lära ut saker om fiktivitet, opålitliga berättare, faction, meta-teori et cetera. Här finns grundstoff till det mesta.
Och samtidigt, dessa obeskrivliga oupphörligen öppnande bilder:

"And just as I thought of black humor Lihn extracted a little bottle of pills from his pocket. I have to take one every three hours, he said. The enthusiasts fell silent once again. A waiter brought a glass of water. The pill was big. That’s what I thought when I saw it fall into the glass of water. But in fact it wasn’t big. It was dense. Lihn began to break it up with a spoon, and I realized that the pill looked like an onion with countless layers. I leaned forward and peered into the glass. For a moment I was quite sure that it was an infinite pill. The curved glass had a magnifying effect, like a lens: inside, the pale-pink pill was disintegrating as if giving birth to a galaxy or the universe. But galaxies are born or die (I forget which) suddenly, and what I could see through the curved side of that glass was unfolding in slow motion, each incomprehensible stage, every retraction and shudder drawn out as I watched. Then, feeling exhausted, I sat back, and my gaze, detached from the medicine, rose to meet Lihn’s, which seemed to be saying, No comment, it’s bad enough having to swallow this concoction every three hours, don’t go looking for symbolic meanings—the water, the onion, the slow march of the stars. The enthusiasts had moved away from our table. Some were at the bar. I couldn’t see the others. But when I looked at Lihn again there was an enthusiast with him, whispering something in his ear before leaving the booth to find his friends, who were scattered around the room. And at that moment I knew that Lihn knew he was dead. My heart’s given up on me, he said. It doesn’t exist anymore. Something’s not right here, I thought. Lihn died of cancer, not a heart attack. An enormous heaviness was coming over me."

När jag läser Bolaño drabbas jag av upprymdhet. Som att jag smittas av en frihet (för ordet lekfullhet är inte bra nog). Han lyckas behålla ett tempo, en svävande lätthet, den tyngande pretantiösa gåtgullheten till trots. När det kunde varit sökt är det flytande. Istället för tätt, lockande.

Kära famösa Thomas Bernhard

K1 bjöd i kväll på ypperligt underhållande biografi. Vi får höra honom, den ständiga Thomas Bernhard, tugga fram upprepningarna, de tyska tydliga takterna, överdrifterna, underfundigheterna och oförskämdheterna. Och som alltid, där, döden. "Allt är skrattretande jämfört med döden." Världsvineriet, sanningsmanin, hatade ringlekar, hatade surkål, hatade knarrande dörrar. Shakespeare, Schopenhauer, Descartes. Nazister, patrask. Mushål och möss, otukt och vansinne.

Programmet följer ett antal olika trådar. Anekdoter från hans stammishak, hur han som tjugoåring praktiskt taget dödförklarades i sin lungsjukdom och väl inne i likrummet visade sig leva, hur sjukdomen, andnöden, präglade och följde honom genom hela författarskapet, stilistiken, den outtröttliga sammanlagda rösten, Thomas Bernhard som Thomas Bernhard.

"...de första intrycken, redan vägen till inskrivningen i folkskolan, i första klass... den ledde mig förbi en slaktare, och vid de öppna dörrarna hackor, hammare, knivar i rader, mycket vackert ordnade, å ena sidan blodiga, å andra sidan blixtrande blanka och rena, slaktningsapparater...sedan ljudet från hästarna som helt plötsligt sjunker ihop, dessa jättelika bukar som öppnar sig, faller ihop, ben, var, blod...sedan från slaktaren ett par trappor upp till kyrkogården, bårsalen, ett gravvalv...jag kan fortfarande minnas, redan första skoldagen, en blek yngling i bårsalen, son till osttillverkare...och därifrån med bultande hjärta till skolbänken...en ung lärarinna..."

Frapperande!

(Foto: Joseph Gallus Rittenberg, 1978)

Sorgsamt, vackert

Dregs

This afternoon it is raining, as never before; and I
have no desire to live, my heart.

This afternoon is sweet. Why should it not be?
Dressed in grace and pain; dressed like a woman.

This afternoon in Lima it is raining. And I recall
the cruel caverns of my ingratitude;
my block of ice over her poppy,
stronger than her "Don't be this way!"

My violent black flowers; and the barbaric
and terrible stoning; and the glacial distance.
And the silence of her dignity
with burning holy oils will put all end to it.

So this afternoon, as never before, I am
with this owl, with this heart.

Other women go by; and seeing me so sad,
they take on a bit of you
in the abrupt wrinkle of my deep remorse.

This afternoon it is raining, raining hard. And I
have no desire to live, my heart!


César Vallejo
I översättning av Clayton Eshleman

Bjussande dagar...

Dagen är en sådan där bra dag, som bjussar. Som leder en in på bra spår och låter en flyta med. -Titta här! Här är en annan sak som du kommer att gilla, och här ligger den boken du hörde om men glömt, och nu kan du prata med de här personerna, som gillar samma saker... ja ni vet. Jag är redan mycket nöjd, och dagen är inte ens slut ännu.
Har varit på Bokpuffen och sysslat med boktips. Grymt ställe! Bra folk. Stött på några nya författarskap, som säkerligen dyker upp här så småningom. Gick till stadsbiblioteket, och hittade några fler. Och så: fann ännu en film av Isabel Coixet. Av samma stadsbibliotekiska slump beskådade jag härom dagen hennes The Secret Life of Words (Foto ovan: Folkets bio). Om Hanna. Som har arbetat på en fabrik i fyra år, skött sig absolut felfritt, och aldrig varit sjukskriven. Ändå ber hennes chef om att få träffa henne. Det är arbetskamraterna som har svårt att acceptera hennes varje dag identiska matlåda, hennes tystnad, hennes spöklika uppsyn. Chefen tvingar henne att ta ut semester och hon reser till havet. Det har inträffat en allvarlig olycka på en oljeplattform utanför byn där hon landar, och hon anmäler sig som sjuksköterska till den svårt brännskadade Josef, som vårdas på plattformen. Större delen av filmen utspelar sig där. Med det väldiga, onda tycks det, havet tätt omgivande.
Och The Secret Life of Words förvånade mig. Den är vanlig och enkel, verkligen just så. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men dessa två individer, deras uttryck, deras outtalade öden, går rakt in i betraktaren. Filmen är lågmäld och stillsam, och fantastiskt filmad. Kall grå vinter, kalla gråa ansikten, vyer. Skådespeleriet beundransvärt. Och som helhet är det gjutet. Framför allt, när Hanna mot slutet öppnar minnet och berättar, i en lång fullständigt gastkramande monologisk passage, är det genialiskt. Vad som hindrar filmen från att trots sin vanlighet bli vanlig, tror jag är hur berättelsen och gestaltningen hela tiden behålls kryptisk. Dold, letande, förbipasserande. Lätt vägande trots bottenlös tyngd.
Och nu alltså ännu en film. Tror på Isabel Coixet.

3 x les livres

Tematiken i sig kan förtrolla, men
allra mest tilltalas jag av ljuset.
Den belgiske konstnären Jan De Maesschalck
representeras av Zeno X Gallery.
Där finns ett större urval och ett större format.
Bildernas enorma lyskraft kan än mer beundras.
Dessa tre heter simultant Untitled,
samtliga från 2006.

"Och till och med ljus kan bli smutsigt och falla trögt"

Att, på ett intagligt sätt, berätta om hur ett nigerianskt barn förs till London för att säljas till sexköpare kräver sin berättare. Kräver sin berättelse. Jo, man skulle kunna påstå att smäckade böcker om självupplevt eller sanna öden säljer oavsett. För det gör de ju. Personligen tilltalas jag mer av de beskrivningar, gestaltningar, som får mig att haja till. Som förändrar det jag vet. Det finns ingen regelmässiga gränsdragning mellan dessa typer. Men jag har läst ett exempel på en påverkande gestaltning.

Chris Abanis (f. 1966) svenska utgivare, Celanders Förlag, inleder sin utlovade författarintroduktion med Abigails liv från 2006.
Romanens huvudperson, föräldrarlösa tonåringen Abigail, har redan tvingats att bli sin egen. Hon är ett flerfaldigt offer. När de tar och tar ifrån henne är hon ett offer. När hon vet vad som skall komma, när hon inte har någon talan är hon det. När hon sitter på golvet under sin fars hängande kropp och känner doften, vätan som rinner ut med hans ben. Fastkedjad i hundkojan i förorten med samma doft regnande över henne när hennes bödel pissar på henne. Men hon är också ett offer när hon älskar sin socialsekreterare som en kvinna och det ses på med skam. När hennes första val omyndigförklaras, patroniseras. Stackars sate, nu skall inget mera hända dig. De vet ingenting.
I korta kapitel, varvade Nu och Då, flätas en identitet fram. Originalets titel är Becoming Abigail och precis som översättaren Roy Isaksson påpekar är det svårt att finna en rymlig motsvarighet på svenska. Abigail blir. Detta komplexa livsöde skrivs fram. Välformulerat och väckande.
Förlaget beskriver Abanis prosa som "sparsmakad men oförglömlig", påminnande om Duras. Visst, samma korthuggna, drömska, krassa beskrivningar. Möjligen befinner sig Abani något mer utanför än Duras, gör själva händelserna något tydligare. Och det vinner denna historia på. Smärtan blir mer brutal och därav verkligare. Den händer nu.
Min förväntan utmanas av Abigails rena känsla, hennes ärlighet. Hennes uppriktighet varvas in mellan utsattheten och man vill bara önska henne väl. Låt det gå väl. Hon vinner över en på sin sida. Mitt felbegrepp utsätts för symboler, och förskjuts. Det är just det jag menar med att boken förändrar det jag vet.

där

Gå dit där aldrig förr
inte förr där förrän alltid där
var än aldrig förr
inte förr där förrän alltid där

Samuel Beckett 1986
I översättning av Magnus Hedlund

Gregor piper och skriker

Återigen, en Radioteatern Klassiker att försvinna in i. Förvandlingen av Franz Kafka. Allan Edwalls Gregor Samsa är träffsäker och, trots bokens absurda natur, fullständigt trovärdig. Hans förvånade tankegångar, hans bestörtning, kommer ut till radiolyssnaren i form av dregel (auditivt), flås, skrik och tjut. Det här är en kropp som inte längre går att styra. Man hör Gregors försynta välvilja och desperation genom lätena, han vill bara förklara, och sköta sitt arbete. Moderns falsettfalska stämma förgyller dramatiseringen ytterligare, hon är kronan i familjens paniska tillstånd. Rumsligheten i pjäsen är även den välfångad. Instängda och rädda att den vedervärdige varelsen skall komma krälande. De släpar hans stora möbler över golvet, drar och pustar, ljuden ekar. Men i denna nya värld leder ingenting till förbättring. Tiden är redan över.
Programmet följs av ett kontemplativt samtal med Edwall. Om Brunnsgatan, Fair Play och Marx.

Låt Förbländningen blända

Om man någon gång ombads välja ut ett par absolut omistliga litterära verk, så skulle Elias Canettis Die Blendung från 1935 tveklöst hamna på min dylika lista. Förbländningen, som blev dess svenska titel när den äntligen kom ut 1975, är helt enkelt ett ständig favorit. Den är intelligent, burlesk, stilsnygg, underfundig. Till exempel. Och den är makalöst rolig, på ett sätt som sällan åstadkommits. Särskilt rolig blir den om man själv är något av en bibliofil.
Den artige/totalt-von-oben-odräglige filologen Peter Kien utgör huvudperson. Han lever ett stilla läsambitiöst liv i sin våning i Wien, tillsammans med sina tjugotusen böcker. Historien tar sin början framför ett skyltfönster där han träffar en vetgirig liten pojke att samtala med ett ögonblick. Men då Kien i själva verket är sträng barnhatare, tillika kvinnohatare samt pöbelhatare, kommer vänskapen inte att bli långvarig.
Kiens relation till sina böcker påminner om den en illa medfaren morfixerad son har till modern. Han älskar dem vilt och han räds dem. En bit in i historien skaffar den arme mannen hoppfullt en hushållerska, Therese, för att få hushållssakerna ordnade. Eller framförallt, för att ha en säker noggrann ren hand att vårda hans böcker, åt honom. Det går illa dock. Det leder till giftermål, men Therese vill ha fysik i sitt äktenskap och får ner den skräckslagne Kien på kanapén. Urartningen eskalerar och han måst så småningom fly sitt hem. Han tar biblioteket med sig. I sitt huvud. Bokstavligen.
Ute på stadens bistra gator träffar han snart en dvärgvuxen slug man som tar tjänst som Kiens assistent. Varje kväll hjälper dvärgen sin herre att lyfta ut biblioteket ur dennes huvud och lägger det vid sidan av sängen medan dess daglige härbergare vilar ut i sömn. Att dvärgen har mjöl av oren karaktär i sin påse förstår läsaren snart. Men det gör inte herr Kien.
Den minst sagt galna historien vindlar vidare. Ett tag är Kien kidnappad av portvakten, Therese nye älskare. Genom ett litet borrat hål i fothöjd försöker han identifiera olika bovar och bedragare som besöker hans våning. Det avsnitt jag oftast återkommer till, närhelst ett uppmuntringsbehov uppstår är det bara att gå till hyllan och slå upp sidan, är den underbara incidenten när dvärgen med fejkad skräckblandad förtjusning inbillar Kien att det finns en man i staden som... Äter böcker! Kien bara skriker. Hela hans värld får en törn och det är som att han aldrig upplevt rädsla, på riktigt, fram till denna stund.
Hur som, om man mot förmodan skulle ha missat detta litterära guld, så finns Förbländningen nu äntligen lyckligt återutgiven hos Modernista. Förlaget omtalar den som "en mänsklighetens vansinneskomedi, vars remarkabla historia gjort den till en radikal klassiker" Det finns ingen tvekan. A Must Read.

(Just det, bilden ovan föreställer Herr Canetti själv, icke Herr Kien.)

Att icke alldeles minnas

För ett par veckor sedan nåddes jag av beskedet att den sudanesiske författaren Tayeb Salih gått bort, vid en ålder av 80. I stunden kunde jag bara komma ihåg titeln Utvandringens tid, och gladdes åt att något fanns översatt till svenska. I någon av de artiklar jag hittade omtalades romanen som den viktigaste skildringen som någonsin skrivits i den arabiska litteraturen. Jag gick in och beställde. Veckan senare, i den angenäma stunden då bokpaketet skulle öppnas, upptäcker jag att jag visst läst den. Jag har till och med analyserat den och skrivit ett mindre arbete om den på en kurs i arabisk litteratur... Med boken väl i min hand rullas dess historia, dess språk och dess speciella stil upp för mig. Men uppenbarligen fick mitt minne för sig att bete sig underligt, så det är bara att ta tag i den igen. Inte mig emot.

I The Guardian har Jamal Mahjoub skrivet en mycket god nekrolog.

”Jag vattnar mitt vita medvetande med böcker”

Carl-Johan Malmberg skriver i SvD en läsvärd recension om Susan Sontags dagböcker och hennes sons minnesbok.
Omedelbart vill jag läsa böckerna. Följa hennes spår genom litteraturen och omvärlden. Det sägs vara en ofta "sträv och knagglig läsning, snabba notater på en krängande korthuggen men också exakt stil, en osovrad blandning av allmänt tankegods, originella iakttagelser och entusiasm" och min förväntan höjs ytterligare.
Här och nu, utan böckerna, tröstas jag av att beskåda hennes unga hissresa bland skyskraporna:





Reborn Journals and Notebooks 1947–1963
Swimming in the Sea of Death
Susan Sontag och David Rieff

Sunday status

Rain

As the falling rain
trickles among the stones
memories come bubbling out.
It's as if the rain
had pierced my temples.
Streaming
streaming chaotically
come memories:
the reedy voice
of the servant
telling me tales
of ghosts.
They sat beside me
the ghosts
and the bed creaked
that purple-dark afternoon
when I learned you were leaving forever,
a gleaming pebble
from constant rubbing
becomes a comet.
Rain is falling
falling
and memories keep flooding by
they show me a senseless
world
a voracious
world--abyss
ambush
whirlwind
spur
but I keep loving it
because I do
because of my five senses
because of my amazement
because every morning,
because forever, I have loved it
without knowing why.

Claribel Alegría
Översättning: Margaret S. Peden

>> Reconsidered.

Selected Works from the Städel Collection

Luc Tuymans’ Werkauswahl aus der Städelsammlung

Städel Museum <<

Jan Vermeer van Delf, The Geographer/Der Geograph 1669

Fernand Khnopff, The Game Warden/Jagdaufseher 1883

Luc Tuymans, Eyes 2001

Att Luc Tuymans, efter William Kentridge, tillträdde Städelschule’s Max Beckmann Foundation Professorship beskriver muséets Max Hollein som "an extraordinary strike of luck". Att förses med utställningens katalog vill jag beskriva i samma ordalag.

Katalogen, med vackra återgivningar av utställningens verk, innehåller även en minst sagt slående text, en transkriberad inspelning av Tuymans associativa guidning genom utställningsrummet. Reflektioner över genrer, epoker, teorier, över konstsociologi och biografi, teknik och rummets spatialitet vävs njutfullt in i vandringen och ledd av kuratorns vältalighet och koncentration följer man tacksamt narrationens väg. Han förklarar, undrar och tänker, som i en solitär konstdiskussion.

Tuymans utgångspunkt är av total karaktär; det visuella. Inte det museala, det konsthistoriska. Verken har valts ut ur ett visuellt behov säger han. Utställningslokalen, "the rotunda", "the octagonal room", detta arkitektoniska experiment som skapar dubbleringar, en fysisk känsla, är minst lika viktig.

Tuymans väljer att låta utställningen ha en nyckelmålning, The Geographer av Vermeer van Delf från 1669, som de övriga målningarna på olika sätt är bundna till. Centralt för utställningens idé är nämligen hur presentationen kontinuerligt förändras när åskådaren förflyttar sig i rummet och hur verken därigenom, i ens blick, konfronteras med andra verk. Denna kontinuitet har alltså sin botten i Vermeers van Delfs målning. Mycket insiktsfullt beskriver Tuymans målningens egenskaper av perfektion och taktilitet. The Geografer gör ljuset till sitt subjekt. Tuymans påpekar Vermeers (och hans samtidas) bruk av Camera Obscura och man kan ana en parallell till kuratorns återkommande till fotots medialitet i sitt eget måleri.

När han beskriver hur besökaren vid sin entré ser målningarna efter varandra i en kaleidoskopisk effekt, cinematografiskt, stroboskopiskt, görs nya paralleller. Bilderna stannar så i betraktarens minne även efter hon lämnat rummet, menar han.

(För er (jag är en av er) som inte genast upptäcker korrespondensen mellan Khnopffs verk och Against the Day av Tuymans i mitt förra inlägg, är alltså den senare skapad som en slags replik till den förra. Utställningens övriga verk finns att skåda i ovan utlagda länk till muséet.)

Vad som gör denna katalog, och säkerligen även utställningen, så utmärkt är, tveklöst, kuratorns konstfullhet. Dessa lager av hantverkarens kunskap. Genomföranden. Funktioner. Genom de verk Tuymans valt ut träder hans egna bilder fram, hans blick, motiv, hans sätt att uttrycka. Konstnären ser in i bilden och låter sig speglas.

Genom läsningens vandring fördjupas, förnyas även min blick. Genom Tuymans ord lyfts bokstavligen verkens ahistoriska förmåga upp till mig, de levandegörs. Fram träder det skulpturala, det tempramentsfulla, verkets eget minne. Snarare än det konstvärldens "operating-system" som man i förordet menar att Tuymans motsätter sig, utsätts jag för, visas jag, visualitetens egen teori.

Against the Day

Against the Day 2
Luc Tuymans (2008)

Luc Tuymans nämner Thomas Pynchon som en av skaparna av paranoia i den amerikanska litteraturen.
Här låter han titeln gå i arv.

Aspekter av adaption?

"I think I began to cry in spite of myself"

(Photo Just Loomis "Untitled" 2002)


J L Borges ville inte skriva längre prosa. Han sa sig oförmögen, att han inte kunde behålla karaktärerna och historien under romanformens många sidor. Av samma anledning beundrade han prosans kortform. Dess möjlighet till intensiva, kanske exploderade, historier.

När jag läser Roberto Bolaños novell Clara minns jag Borges uttalande. När jag läser Roberto Bolaños novell Clara får kortformen en chans att lysa. Redan efter att ha läst bara de två inledande styckena håller historien mig i ett absolut grepp. Dess begär, dess sorgsamhet och dess hela värld är redan där, utlagd och synlig.
Fångad i ordets rätta bemärkelse.
Enkelheten. Detaljerna. Historien som stannar upp och berättaren som sugs in i tänkandets svarta, romantik som tangeras.
Varje mening bjuder dig rymd, rum, rörlighet. Överallt finns möjliga förflyttningar till andra berättelser (och hyllornas oändlighet kan beläggas...).

Det är denna oändlighet eller ljuvliga villfarelse om oändlighet som blir särskilt med Bolaño. Och det är densamma som fyller den vidunderliga resa som De vilda detektiverna (som man kan läsa en angenäm reflektion om hemma hos La Bibliofille) bjuder på. I Clara når densamma dig i en vad gäller tid mer lättillgänglig och intensiv utformning.

En gedigen, gammaldags, artig bildning och en gatuintelligent, erfaren, nästan rå, stadsmänsklighet.

Så oerhört tilltalande.