...som kan komma att komma, att komma.

Kryptiskt infiltrerar den sig, den lindar sig noggrant, den kommer rusande. Glad, ja glad, nedtecknar jag ett par rader om en svensk utgivning från 2008 som väckt mitt intresse. Reglerna av Sara Mannheimer. (Då boken har mötts av varma kritikerord och prisnomineringar behöver den troligen ingen närmare presentation.)
Reglerna lägger sig ständigt i det oförklarade. Den är inte direkt vag, den är bara inte precis. Detaljerna om regelsystemets processer och konsekvenser återupprepas maniskt av berätterskan. Redskapen och ritualerna. Lindningarna och klyftorna. Felaktigheterna och känslorna. Hon kan inte låta bli att registrera allt lindningsbart i sammanträdeslokalen: "centrumchefens lår, hans glasögonbågar, markören samt modellen av den nya gallerian, etapp tre".
"Skapandets skapelse är det som ur ett skapande blir levande kvar." Det är detta som skall komma att komma. I denna koncentration kan ordstaplandet förefalla platt och ingenting. Men kan man också ana slagfärdigheten? Ett slags romanrefererande i romanform. Trots att korta händelseförlopp vävs in är det stillaståendet, ältandet som blir handling. Förflyttning, tillbaka. Texten drivs av denna tomhet, att ingenting blir sagt, blir gjort. Orden bär formen av en byråkrati i förskjutning, trampande. Man vill helt enkelt få reda på vad den där förbannade skapade skapelsen som kan komma att komma är. Ibland är man beredd att ge upp för att det lilla regeldjuret är så hopplöst. Nya män och nya rusningar, och så genast: något skaver. Jämförelser, felaktigheter, oro, skygghet. Hon testar eremitaget, men inte hjälper det.

Allt detta flyende från samlar sig till en text som liknar ett de allmänna tokigheternas rekvisitarum. Ständig merbetydelse. Symboler, antydningar, allegorier, jag vet inte vad. Man når karamellens ljuvligt smältande innanmäte när Mannheimer ett par sidor in i tredje delen leder berätterskan in på hur det ett par sidor in i tredje delen blir svårt att färdigskriva den bok berätterskan just skriver. Eller när berätterskan förstår att det som den religiösa samlingslokalens religion trängtar efter är ett regelsystem och inte minst: en Bok. Hon hade fått för sig att det var hon själv som skulle skriva Boken. "Vad menade jag egentligen? Vem trodde jag att jag var? Skaparen själv? Det var omänskligt."

Kort sagt, i detta enkla sammelsurium av tvång kommer en text till som prestigelöst flyter fram mot och åstadkommer en roman med prestige. Pretentioner. Röst.
Och den gjorde mig därmed på mycket gott humör.

Pågående Ord

Orden. Som kan betyda. Vad som helst.
Symbolisera. Handla om Dig. Om bildens inneboende uttryck.
Om suddigheten. Ansiktet. Den andra tidens färg.


Lotta Lotass Redwood

Är det inte just lågmäld innovation man kan sakna. Inte sökt, inte producerad. Inte Innovation. Ett försökande som tar sig framåt, och tar dig med. Jag följer projektet.

Låt mig inleda med att återge baksidestexten till Chris Cleaves roman The Other Hand.

We don´t want to tell you what happens in this book. It is a truly special story and we don´t want to spoil it.
Nevertheless, you need to know enough to buy it so we will just say this:

This is the story of two women.

Their lives collide one fateful day, and one of them has to make a terrible choice.

Two years later, they meet again - the story starts there...

Once you have read it, you´ll want to tell your friends about it. When you do, please don´t tell them what happens either. The magic is in how it unfolds.

Så, utgångspunkten för att skriva om denna roman kan sägas vara något osmidig. Jag måste hela tiden akta mig för att göra diverse avslöjanden om bokens innehåll...

Vi börjar enkelt. Jo, jag tycker att The Other Hand är en bok mycket värd att läsa. Den pendlar mellan fullkomligt briljanta avsnitt och mer säljande mekaniska, nästan "tjejiga", partier. När man befinner sig i de sistnämnda uppstår oro: Ånej, inte så, förstör inte detta nu. När innehållstätheten skruvas upp och detaljerna liksom sminkas. För mycket, för symboliskt, för förutsägbart.

Men summan blir inte en besvikelse. Istället uppstår ett märkvärdigt spel i bokens dubbla känslolägen. Konstruktionen ger författaren möjlighet att ge läsaren oväntat fria vändningar. De två kvinnorna, som berättar vartannat kapitel, har olika bakgrund och förutsättningar. Dessutom är de bekanta med olika delar av den historia de båda tror sig känna. Med kort synlig sträcka framför sig lotsas man vidare i en faktiskt mycket spännande historia. Med politiska, samtidshistoriska och kanske framförallt moraliska spörsmål skickligt invävda och ventilerade i både mer och mindre sympatiska karaktärer.

Tyvärr lägger sig romanen ibland i en samtida linje av en prosa som kan beskyllas för gullighet. Linjen befolkas enligt min åsikt av bland annat vissa verk av Nicole Krauss, Jonathan Saffran Foer, Paul Auster och Marisha Pessl. Några skruvade typer, lite skimrande slumpmagi, lite modern stadsironi, och massa intellektualism kan helt enkelt bli för mycket.

Romanens allvar, dess exemplifiering av det Totalt Frukansvärda, väger dock upp denna kritik. Man dras mot det väsentliga.

The other hand, för övrigt en titel med mångbottnad betydelse i förhållande till sin historia, har mod. Den placerar sig på en smal smal lite udda gräns och jag tror att den därför kan uppskattas av en bred publik. Det finns många möjliga ingångar. Med sin öppna form klarar den sig även från att bli moraliserande. När texten närmar sig schablonerna tar den en ny frisk riktning precis innan den faller och det uppstår en angenäm förvåning.

Mer kan nog inte sägas utifrån denna implicita position.

Insect

Luc Tuymans - Insect 1994

(Sedan den dag jag Upptäckte Tuymans bilder har jag reflekterat över hur svårt jag tycker att det är att formulera mig språkligt inför dem. De lämnar mig stum.)

Zeno X Gallery

Beundransvärd inställning!

Dessa damers kloka och beundransvärda inställning till bokhandelns vara förtjänar all uppmärksamhet och kredibilitet. Inspirerande!

Partille bokhandel

Weather is the key paradox of our time

Så skriver konstnären Roni Horn i introduktionen till sin projektbok Weather Reports You från 2007.
Boken är vackert ren och orange. Den fylls av isländska rösters berättelse om väder. Ordet väder leder direkt tanken till klimat. Men det är inte i den linjen som boken skall placeras. Mellan vårt väders referenser till evighet och klumpigt småprat med någon man inte känner lägger sig de sidkorta beskrivningarna. Ett kollektivt självporträtt! Så beskriver konstnären det. Ett Horn-fotografi från tidpunkten för inspelningen pryder varje delporträtt, individens födelseår och plats och yrke meddelas. De hör, ser, känner och vaktar vädret. De beundrar och avskyr det. Alla har en historia om väder.









Här vid havet är det kallt och blött nu. Kanske fryser det på?

Javier Marías
Mañana en la batall piensa en mí (1994)
Översättning Kerstin Cardelús och Karin Sjöstrand
Albert Bonnier Förlag

"I morgon under striden, tänk på mig, låt falla ditt slöa svärd. Tungt sitter jag i morgon på din själ, jag är en blytyngd i ditt hjärta. Vak upp, du skuldtyngde, i blod och skuld, och möt i blodig strid din sista dag! I morgon under striden, tänk på mig, och bäva, du skall dö."

I en tidigare recension av Javier Marías roman I morgon under striden, tänk på mig läser jag beskrivningen "raffinerad filosofisk thriller". Felträff, tänker jag, fast jag vet inte riktigt varför. Det är bara själva formuleringen som stör mig, eftersom den på något sätt inkräktar på den djupt poetiska och sorgesamma känsla som jag bär med mig efter läsningen. Fras efter fras sträcker ut handen genom texten och griper tag, stilrent, avskalat, grått, sofistikerat. Dessa återkommande fraser, som brukas igen och igen inom textens ramar, fylls på, ändras. Som man vill lära sig utantill, skriva upp i en anteckningsbok.
"Farväl skratt och farväl oförrätter. Jag kommer aldrig att möta er mer, ni kommer aldrig att möta mig igen. Och farväl längtan, farväl minnen."

Romanens berättare befinner sig i en vacker gift kvinnas sovrum, i färd med att avlägsna hennes kläder för att älska med henne, när hon plötsligt dör. Förvirrad och till synes ensam kryper hon ihop på sängen. Hennes son ligger och sover i rummet intill. Hennes man är bortrest. Det tar inte lång stund. Och precis innan det händer går det upp för henne; hon dör. Ingen tror väl att något sådant händer, att man någonsin skall komma att hålla en död kvinna i famnen och aldrig mer få se hennes ansikte, men ändå alltid minnas hennes namn. Att döden blev som den blev. Det drag av overklighet som döden framträder i.
Berättaren får med sig kvinnans parfymdoftande bh i fickan när han vindlar ut i staden och ut i dödens eftermäle. Romanen handlar om detta eftermäle. Tiden och minnet som följer. Han håller sig tätt intill Marta, det namn som kvinnan bar, genom platsen där hon bodde och genom hennes familj. Han vakar över dem och han vill berätta för dem. Han vet att hon dog stilla. Han förstår inte. Och det är som att han måste stanna kvar i denna händelse, denna egentligen vardagliga händelse, för att förstå.

Flera presstexter nämner romanens genomgående skuldtema. Men berättaren avsäger sig också skulden, ofta i kontemplerande parantetiska inre tankespår - detta är inte på mitt konto.
Jag vill lyfta fram slumpens roll. Alla dessa människor som fått en plats i berättelsen är på något sätt skugglika, de är en slumpens identiteter, anonymitetens identiteter. Textens tycks meddela; det kunde varit du. Eller; var det du? De blir människoexempel, och om vi trodde att historien var klar i å med avslutningen, så får vi veta att allt fortsätter. Allt pågår, nu, igen. Och de där sammanträffandena, att döden symboliskt inträffar samtidigt, som vore det styrt (läsaren tar härvidlag ny fart och tycker sig ana lösningen), blir ingenting annat ännu en enkel händelse. Berättelsen fortsätter på nästa sida och mannen som berättar reser sig ur soffan, känner av whiskyn något, och säger att det är dags för honom att gå hem.
Det finns även en surrealistisk ådra i Marías roman. I ett scenario söker berättaren upp stadens horkvarter för att söka efter sin före detta fru. Han tycker sig se henne och stannar tveksamt bilen. Med en del omvägar beskrivs hur han låter henne träda in i bilen, hur de kör till transvestiternas område, hur de diskuterar i en slags gemensam rädsla och hotfullhet och hur de slutligen genomför ett samlag i baksätet. Men, genom hela denna beskrivning, och även långt senare, är det osäkert om det var hans före detta hustru eller inte. Sanningen är att han inte själv riktigt vet. Kvinnan, sägs det, är mycket lik henne.

Genom den riktning han kliver in ifrån, genom sitt dimmade men klara sätt att framföra detta i ord, genom tilltalets intensiva karaktär och genom de antydande filmska undertexterna lyckas Marías skriva en berättelse som i mitt tycke blir annorlunda på riktigt. Rösten och tonen talar så att läsaren stannar till. Kontemplationen och slumpens lockelse flyttas över. Det hela blir mycket njutfullt.

"När saker och ting är slut får de sitt nummer och världen blir då beroende av berättarna, men bara för en kort tid och aldrig fullständigt, man kommer aldrig helt ut ur skuggan, andra slutar aldrig och alltid finns det någon som står inför ett mysterium."

Ett Fantastiskt radioprogram av en Fantastisk kulturredaktion om ett Fantastiskt författarskap.
Låt inte tillfället gå dig förbi!

SR Biblioteket 20081208; J. M. G Le Clézio.

Tystnaden innan vi talar

heter den samlingsvolym av Gabeba Baderoon som är på väg ut på Bokförlaget Tranan. Hennes dikter har tidigare gått att läsa på svenska i tidskriften Karavan. Nu har ett större urval ur hennes böcker The Dream in the Next Body (2005) och A Hundred Silences (2006) gjorts tillgängliga, i tolkning av Roy Isaksson.

I Tystnaden innan vi talar står vardagens händelser och tillfällen i centrum. Detaljrikt berättar diktjaget om minnet av klänningskragen på fotografiet från 50-talet, om förbipasserade platser och möten, om skuggliljor och telefonkataloger. Som läsare får jag gå nära intill det som berättas. Rösten beskriver hur fingret löper efter huden och på samma sätt som kroppen är närvarande blir de orimmade stillsamma dikterna nästa fysiska. Känslan förstärks av de återkommande reflektionerna över språkets betydelse och ljudens innebörd. Jag tänker, smakar på orden jag läser.

Gabeba Baderoon öppnar ständigt blicken mot andra konster, andra uttryck. Fotografiets egenskaper begrundas, mosaiken i moskéns kupol beskrivs, dansens inträde i en mänskliga gestalten iakttas. En slags överhängande ekfrasisk inställning i diktandet. Men denna mediala blandning av intryck känns inte uppsökt eller konstruerad, jag föreställer mig att det i ett annat sammanhang hade kunnat resultera i just det. Istället skapar denna förankring till andra uttryck ett gemensamt rum för dikterna tillsammans, det skapar en diktjagsblick som uppmärksammar sin omgivnings skönhet och sorglighet.

Baderoons texter representerar en annan vinkel av modernt liv än den vi oftast möter, en privat och samtidigt allmän, nära och samtidigt långväga ifrån. De personliga minnena flyttas skickligt över till mig och jag tycker mig minnas något liknande eller jag kan föreställa mig det minnet. Våra intryck blir en behållare för ihågkomna dokument.

DU SER INTE VAD DET ÄR

Mitt i en konversation
minns du en dröm
i vilken din döde far tankspritt stryker
någonting från sidan av ditt ansikte
precis ovanför ögonbrynet.

Beröringen återkommer
likt ett sus i ditt minne.

Medan du pratar stryker någonting
dig mjukt precis ovanför ögonbrynet
och trots att du snabbt vänder dig om
ser du inte vad det är.

(ur A Hundred Silences)


Tonen i samlingen kan vissa stunder nästan kännas naiv, eller åtminstone ny och skör. När jag umgåtts mer med dikterna förstår jag att jag gjort mig skyldig till en förenkling. För de ämnen dikterna innehåller, eller kanske ännu mer de bilder deras olika teman flyttar fram är emellanåt tunga, säkra, mätta ögonblick av, ja sanning. Och det sker genom just tonens anspråkslöshet. Jag vet inte om jag med det intrycket närmar mig det som Magnus Eriksson i dagens SvD beskriver som "en vacker vardagens mystik", men det är det som jag med förundran (eftersom jag inledningsvis var svagt skeptisk) bär med mig efter läsningen.
Det finns en tystnad innan vi talar, det måste det ju göra. Personligen tycker jag om tanken på det. Dessa ögonblick, den tystnaden och andra motsatser som kan tänkas brytas, är det som Baderoon lyckas fånga i ordet när hon är som bäst.

Luc Tuymans, Turtle 2007
(Minns Mr Tuttle i DeLillos The Body Artist)

Eftermiddagen har ägnats åt en läsning av Maurice Blanchots Dagens vanvett (La folie du jour 1973), för vilken gång i ordning vet jag inte. Vilken fråga, av alla de som uppstått, uppstår, vill jag då formulera? Hur kan en text vara ny varje gång man läser den? I efterordet till den lilla utgåva från 1992 som jag har framför mig säger man: ”Det är egendomligt att en så kort text kan vara så svåröverskådlig, händelseförloppet tycks ju nästan fysiskt omöjligt att memorera”, och jag lägger märke till hur jag känner igen mig i beskrivningen om hur man måste hålla ett halsbrytande tempo för att inte drunkna.
Jagberättaren är i korta stunder helt begriplig. Han går bakåt i minnet och han reflekterar över de besynnerliga företeelser han omges av. När han i någon slags metamorfosisk anda antar den väldiga kylans mått avbryts de poetiska formuleringarna av: ”Allt detta var verklighet, observera det”. Berättelsen, dessa vigt sammansvetsade fragment av samma röst, säger sig på något sätt gestalta galenskap, sjukdom. Och läsningen ledsagas in där för att själv förvirras. Lagen blir det enda kvinnliga inslaget i denna manligt överbefolkade värld, säger berättaren. Men han nöjer sig inte med att vid ett enda tillfälle få lov att vidröra dess knä, och den kalla diskussionen med lagen måste fortsätta. I ett plötsligt förhörsrum ombeds berättaren berätta en berättelse, den om precis hur det gick till. Och vi som iakttar cirklar med förtjusning kan luta oss tillbaka och läsa de inledande raderna i den bok vi just läser återupprepas igen. Han erkänner att han inte är i stånd att återge händelserna som en berättelse. Just så. Nej, säger berättaren, ”ingen berättelse, aldrig mera”.
Att läsa den igen, att läsa den högt och teatraliskt i ett halsbrytande tempo, att utmana dess vanvett är vad jag rekommenderar. Jag gör det igen snart.

Marlene Dumas: The Blindfolded Man, 2007

Mer än Tusen Ord